Förbjuden kärlek

Det är kvällning. Jag nattar barnet och sjunger en vaggvisa:

Godnatt, godnatt min lilla skatt
vet du att det snart är natt?
Godnatt, godnatt mitt lilla gull
ser du att månen är full...?

Några timmar senare vaknar jag och lösgör mig ur barnets famn, smyger fram till fönstret.
Ja, det är fullmåne, viskar jag för mig själv. Jag går ut till mannen som frågar om jag
sovit gott. - Mm somnade visst, mumlar jag. - Du jag tror jag tar en promenad, säger jag sedan.
-Va? Ska du gå ut, nu? - Ja, jag är rastlös, säger jag och sätter på mig kappa och skor.
- jag blir bara borta en timme.

Jag skyndar gatan fram. I backen möter jag en suckande buss och några högljudda ungdomar som tigger pengar.Jag har inte tid med dem, vill inte bli störd nu.

Jag går ner mot vattnet, går längs kajen, skyndar på stegen, vill komma fram, nu. Jag korsar gatan och går upp på trottoaren. Månen lyser vägen. Jag har gått igenom vägen i fantasin många gånger, men nu är det allvar; kommer jag lyckas smita förbi osedd? Jag vet precis var den döda vinkeln är och där tar jag mig in. Jag smyger längs muren och är snart framme vid fönstret.

Där ligger han. Oskyld. Månen belyser den fulländade kroppen. Hans ögon är slutna och i mungipan spelar ett litet leende. Det är den tillfredsställdes sömn han sover. Andlöst stirrar jag på den bleka blänkande kroppen.Vill in. Vill smeka. Vill kyssa. Mina läppar snuddar vid det kalla glaset, jag är som i trans.

Plötsligt; en skugga döljer månen och jag tycker mig se siluetten av mångudinnan Selene. Jag hukar mig, rädd, han är ju hennes! Med skam och darrande av återhållen åtrå vänder jag Endymion ryggen och går hem. Och månen gömmer sig bakom ett moln. Den finns inte längre för mig.


Ps. Den fantastiska och imposanta statyn av Endymion återfinns på Gustav IIIs Antikmuseum i Stockholm.DS.