Förbjuden kärlek

Det är kvällning. Jag nattar barnet och sjunger en vaggvisa:

Godnatt, godnatt min lilla skatt
vet du att det snart är natt?
Godnatt, godnatt mitt lilla gull
ser du att månen är full...?

Några timmar senare vaknar jag och lösgör mig ur barnets famn, smyger fram till fönstret.
Ja, det är fullmåne, viskar jag för mig själv. Jag går ut till mannen som frågar om jag
sovit gott. - Mm somnade visst, mumlar jag. - Du jag tror jag tar en promenad, säger jag sedan.
-Va? Ska du gå ut, nu? - Ja, jag är rastlös, säger jag och sätter på mig kappa och skor.
- jag blir bara borta en timme.

Jag skyndar gatan fram. I backen möter jag en suckande buss och några högljudda ungdomar som tigger pengar.Jag har inte tid med dem, vill inte bli störd nu.

Jag går ner mot vattnet, går längs kajen, skyndar på stegen, vill komma fram, nu. Jag korsar gatan och går upp på trottoaren. Månen lyser vägen. Jag har gått igenom vägen i fantasin många gånger, men nu är det allvar; kommer jag lyckas smita förbi osedd? Jag vet precis var den döda vinkeln är och där tar jag mig in. Jag smyger längs muren och är snart framme vid fönstret.

Där ligger han. Oskyld. Månen belyser den fulländade kroppen. Hans ögon är slutna och i mungipan spelar ett litet leende. Det är den tillfredsställdes sömn han sover. Andlöst stirrar jag på den bleka blänkande kroppen.Vill in. Vill smeka. Vill kyssa. Mina läppar snuddar vid det kalla glaset, jag är som i trans.

Plötsligt; en skugga döljer månen och jag tycker mig se siluetten av mångudinnan Selene. Jag hukar mig, rädd, han är ju hennes! Med skam och darrande av återhållen åtrå vänder jag Endymion ryggen och går hem. Och månen gömmer sig bakom ett moln. Den finns inte längre för mig.


Ps. Den fantastiska och imposanta statyn av Endymion återfinns på Gustav IIIs Antikmuseum i Stockholm.DS.

En haiku

Ett bud med rosor:
"Jag älskar dig så mycket!"
Sen klippte han till.

Släktskap

Mormor har det. Mamma har det och jag har det. Ja, vi har krokiga lillfingrar alltså! Inget konstigt med det. Men det remarkabla är att även min dotter har det och vi är inte ens blodsband!

Sällskapsskratt

In i döden trött. Håller på att tappa motivationen att skriva. Orkar inte med alla människor jag dagligen måste träffa. Värktrött i kroppen. Ominte våren och värmen kommer snart blir jag galen. Å andra sidan gör det ju djävligt ont när knoppar brister, har jag hört. Jag sätter mina elever i arbete och dricker pissljummet kaffe. Då hör jag plötsligt gapskratt från en ventil i taket. Jag följer ljudet, kommer fram till en dörr, smyger in.En hel klass håller på att skratta sig fördärvad åt Picassos äventyr. Jag skrattar själv snart så jag nästan kiknar. Min dag är räddad. Resten av dagen går som en dans och på vägen hem köper jag en månads träningskort på Friskis oc Svettis och, - håll i er nu, en timme senare svettas och skrattar jag tillsammans med 24 kvinnor och en man, jag som inte tränat på tre år! Det är inte så dumt med sällskap ändå.

Kvinnlig intuition

En misshandel senare måste hon erkänna att hon hade känt på sig att det var något som inte stämde redan i början av deras förhållande. Hon mindes precis var de var. De var i hennes lägenhet och det måste ha varit någon av de första dagarna. De satt mittemot varandra och såg varandra djupt i ögonen som det brukar stå i romaner. Då såg hon det. Hon minns ännu precis vad hon tänkte: undrar vad det är med honom? Ja,ja det får man väl se så småningom. Och nog fan fick hon se, alltid!

Kanalgrävning och kallsup

Det hade länge varit ett önskemål att binda ihop Lillmaren och Stormaren och nu var kanalen färdig. Irma skrockade förtjust. Nu skulle det bli så mycket lättare att transportera mjölkkannorna ner till saltsjön.  Tänk att slippa lyfta ur mjölkkannorna från båten för att dra dem på kärra genom skogen i femtio meter, lasta av dem och i båten igen och så fortsätta rodden i ekan över sjön. Att kanalen nu var klar skulle firas.

Johanna, hjonet, hade kärnat smöret och nu drog hon vällustigt in doften av nykärnat smör i näsborrarna. Hon såg sig omkring, tog så skeden och skar genom smöret och stoppade i mun. Hon himlade med ögonen av välbehag, lade skeden åt sidan och tog kniven och bredde smör på limpskivorna och skar tjocka skivor av den rökta skinkan. Bondmoran hade sagt till om rejäla skinkmackor till karlarna. De färdigbredda smörgåsarna lade hon sedan i korgen tillsammans med glasen och flaskan. I dag vankades det kallsup till smörgåsen, fattas bara annat!

Vilsen tonårslängtan

Om jag vågade andas, skulle du se min vilsenhet?

Skulle du känna min rädslas rädsla

säga att du också vet?

Om jag vågade ropa, skulle du komma då?

Skulle du känna min läntgans längtan

eller bara gå?

Om jag vågade leva, skulle du vara här?

Skulle du känna vårt varats vara

Våga vara när?

Hon skulle härda ut minsann

Hon steg av cykeln, lyfte matkassen ur cykelkorgen och låste upp. Hon tog av sig skorna innanför dörren och gick sedan direkt ut i köket och ställde kassen på bordet efter att först ha vikt upp den blommiga duken. Hon suckade djupt då hon ställde in konserverna i skafferiet, tänkte: Hur blev det så här? Varför flyttade jag inte medan tid var? Nu är det för sent. Det skulle antagligen bli för svårt för henne om hon flyttade nu. Nej, härda ut. Härda ut skulle hon minsann göra.

Det var bara de nu. Dottern hade för länge sedan flyttat. Flytt, kanske, tänkt hon. Hon hade följt i sin mosters fotspår; flyttat till Stockholm, börjat jobba inom vården, och även hon gift sig med en alkoholist och fått barn. Hon hade inte alls blivit glad då hon fått veta att hon skulle bli mormor. Det hade hon faktiskt också sagt till dottern.

Hon la Ankarstocken i brödlådan. Lillasystern och hennes barn skulle bila ner hit på lovet. Barnen älskade Ankarstock. De fick nämligen aldrig limpa hemma, eftersom systern ansåg att det var onyttigt. Själv tänkte hon skära upp tjocka skivor av brödet och servera med riktigt smör och Port Salut. Jodå, hon såg fram emot att de skulle komma, det skulle bli ett välkommet avbrott i vardagen. Hon vaknade upp ur sina funderingar av att en nyckel sattes i låset. Nu kom modern hem från kafferepet.

Åtgärdspaketet

Det är så mycket som ska åtgärdas. Man ska banta, minska på kolhydrater, börja träna, så plantor, gräva upp och plantera om, fylla i tidlistan, kanske, kanske försöka äska de där nu ganska gamla pengarna från försäkringskassan, städa min garderob, byta bank, duscha, städa skafferiet för att förhoppningsvis hitta ströbröd till strömmingsfiléerna,  förhöra dottern på läxan, förstå att man är dummare än en femteklassare, diska, sopa upp jorden man naturligtvis hade ut, rädda några gräslökar från en säker död, ringa mamma, ringa pappa, ja det där är ju sånt som skulle behöva göras ganska omgående, men istället åker jag till Gysingebutiken och köper golvfernissa till köksgolvet. Där luktar jag, nej, drar vällustigt in tjärdoft i näsborrarna och smeker de med linoljefärg målade stolarna, provsitter en dito för att till slut falla pladask för en kardemummabulle som bara måste avnjutas utomhus tillsammans med en kopp kaffe allt medan vinden rufsar om i mitt hår och polishelikoptern hovrar över stan. 

Avfärda

- Va göru för nåt?
- Skriver.
- Va ere du skriver?
- Mitt.

Ordlöst möte

Denna tidiga morgon vandrade jag ensam längs stranden, jag brukade så vid mina resor. Vaknade tidigt, smög ut för att inte väcka den sovande och för att slippa bli störd. Tidiga morgnar, då solen ej ännu gjort sanden het, kunde jag gräva ner mina barfotatår djupt i den mjuka sanden. Jag gick mot ruinen på klippan, som avtecknade sig mot den ljusa himlen. I skydd av den skulle jag ta mitt morgonbad. Jag klädde långsamt av mig och min ungdoms kropp smektes av solens ännu ej brännande strålar. Oändligt långsamt vadade jag ut i vattnet. Centimeter för centimeter lät jag kroppen omslutas av det morgonsvala vattnet. Det salta havet bar mig genom vågorna, ut, ut. Jag vände tillbaka och steg upp ur vattnet. Västanvindens bris  gav mig små knottror på huden och jag huttrade till.

Då såg jag honom, den vackraste av män. Han kom mig till mötes. Ordlös slöt han mig i sina armar, lyfte mig, bar mig ut i vattnet. Vi kysstes, först trevande sedan alltmer krävande. Hans mun överallt.

Vågorna som sköljde över oss.

Kropparnas rytmiska rörelser.

Solens brännande strålar.

Afrodites flämtande andetag.

Blixtarna för mina ögon

och jag sjönk värnlös ihop.

Efteråt vilade jag ut i hans starka armar. Vi hade ännu ej sagt någonting, våra kroppar talade. Han skylde oss med ett skynke och där inunder somnade vi, tätt omslingrade i skydd av klippan.

Då jag vaknade stod solen högt på himlen. Kroppen tung av kärlek. Jag klädde mig och vandrade långsamt mot hotellet. Jag hade lekt, varit en annan, en annans för en stund, ett ögonblick i livet.

Tidningsskrynkel

Är detta alla delar? Tror det.  Lägger dem på bordet, redo för nästa läsare som behagar stiga upp denna blötsnöruskiga lördagsmorgon. Men nu hör jag ett misstänkt prassel då dottern sträcker ut sina tentakler i morgonsoffan. Jodå, där är ännu en del, alldeles skrynklig. Drar slutsatsen att jag lever i fel tid; saknar en butler som stryker  tidningen. Mannen som ännu ej stigit upp, trött av grannarnas nachspiel på balkongen, tycker inte om skrynkliga tidningar. Konstaterar att jag drog fel slutsats. Det är mannen som lever i fel tid, inte jag, för jag störs inte av tidningsskrynkel. Tänker att den där misshandlade delen är en del av livet; lite skrynkligt och en hel del svärta.

Hon kunde inte vänta längre

Hur många gånger hade de diskuterat detta? Hur många gånger hade hon dragit det kortaste strået? Hur många gånger hade hon fått höra att de inte hade råd?  Men det var annorlunda den här gången. Nu hade hon lovat sig själv att inte falla undan, inte ge sig. Hon kunde inte vänta längre på den förbannade bastun! När han som vanligt kom dragandes med samma gamla nötta argumenten började hon gråta. Då blev han tyst. Såg på henne. Och vände! Hon stirrade förvånad på honom.  Fjorton år, fjorton år hade det tagit henne att förstå hur hon skulle göra för att få som hon ville; bete sig som ett våp och gråta!

Färdigslaget

Hon kastade sig utför trappan. Det var på liv och död. Rusade in i köket, slet upp locket till kökssoffan. Där låg den. Faan vad bra tänkt att spara den, nu kom den väl till pass. Mamma kom rusandes efter. Hon hann precis ställa sig bakom dörren och höjde armen. Drämde till. Mamma skrek. Hon hade träffat henne på axeln, hann tänka att hon inte skulle slå henne i huvudet, i alla fall. Efter det rörde mamman henne inte mer, det var så att säga färdigslaget. För säkerhets skull sparade dottern den gamla gipsarmen ännu några månader, men sen slängde hon den. Den hade tjänat sitt syfte; att skrämma mamma så att hon inte skulle våga slå henne mer.

Bokstavslov

Jag tystnade allt mer. Svarade endast enstavigt på familjens frågor, förförd av pekfingervalsen som jag var. Jag tänkte bara ord, tänkte bara text, tänkte ingenting annat. Jag var besatt.

Så nalkades påsken och med den påminnelse om lidandet. Jag tog bokstavslov. Men varje dag tänkte jag: ordet, vilket är ordet? Tagelskjortan rev i skinnet som en påminnelse: vara med familjen, här och nu. Och jag knäskurade golven, drog in såpan i näsan, fyllde näsborrarna med den våta furun och andades fuktluddigt damm och muslortar, oerhört närvarande. Målade ägg, stal björkris, skar fårfiol, malde lammfärs och gjorde panna cotta tillsammans. Huset fylldes av dofter och flickornas fnitter när de sprang ut och in hos varandra, glada att ses efter en lång höst och vinter. Och jag tänkte; låt dem aldrig tystna. 

Profeten

Den ligger i bokhyllan, den lilla boken som jag köpte inför Libanonresan 1988. Jag plockar varsamt fram den och läser: "En kvinna sade: - Tala till oss om Smärtan. Och han sade: Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd." Jag vet inte varför men Jag kommer att tänka på barnen, de tre små barnen som var på väg hem från skolan.

De pratade i mun på varandra, ivriga, som 10-åringar brukar vara.  Achmed, chaufförens son, och Kahled, hans vän, gjorde allt för att imponera på Samira. De berättade historier, gjorde grimaser och tävlade om vem som kunde hoppa längst.   Men Samira var sakletare och nu hade hon upptäckt att något  glimmade till vid tåspetsen. Hon böjde sig genast ner och tog upp den lilla berlocken, som någon tappat. Pojkarna skrattade och knuffades. Samira med de svarta lockarna dansandes på ryggen fnittrade bakom dem, glad åt sitt fynd.

Plötsligt hördes ett skrik. Pojkarna vände sig om, såg de svarta lockarna, klänningen och kroppen som låg alldeles stilla. Sedan såg de allt det röda. De skrek och ropade hennes namn. De ville springa fram till henne, men hindrades av vuxna som tvingade ner dem på marken, intill husväggen. Pojkarna grät. Så småningom upphörde eldgivningen och en vuxen sprang för att hämta barnens mödrar.

En mor skrek ut sin smärta. Sorgesmärtan känner inga gränser. Barnets ansikte fuktades av moderns tårar. Modern togs varsamt omhand av andra mödrar. En man bar på ett litet bylte, varsamt.

På kvällen kunde Achmed inte sova. Hans mor satt hos honom, smekte hans panna och viskade tröstande ord. Hans undrande ögon såg upp i hennes.  - Varför mamma, varför? - Jag vet inte, viskade hon och tänkte: våra barn vet inte om något annat än krig.

Jag blir sittandes med alla mina minnen, nästan ordlös. De får stanna hos Profeten, där de hör hemma, tänker jag och lägger tillbaka boken på dess plats.

Längtar oss

Längtar mig

som den jag en gång var.

Längtar oss

som dem vi en gång såg.

Då var det gott att leva, älska, vara.

Då var det lätt att följa konturerna.

Nu går man lätt vilse i skrynklorna;

löser korsord och

läser Medelålders plus.

Försöker skriva haiku, inspirerad av ordet stupar.

 Cassiopeja

lyser i sommarnatt -

svart i skyttegrav

Björktrasttjattrande

stör vårmorgonens andetag -

tystnad efter svärm.

Högt i vintersky

de fria havsörnarna –

i  klorna en katt.