Krokot och tokot

Att gå lite krokot
kan va väldigt gott. 
Och är du lit' tokot
så är du ju nått!

Min "hallick"

Hallick valfusk skriver paddan 
i stället för Hallux valgus -
min  lilla krämpa.

Han

Åh, han kunde inte leva utan henne, sa han
och Invaggade henne i säkerhet.
Ändå var det han som gick.

Jag ställer upp med "Uppställda gubbar"

Man tager om man så haver, sa Cajsa Warg. Har man inte så tar man något liknande, resonerar jag. Fast eftersom jag tycker att den här förrätten är så god, har jag nästan alltid alla ingredienserna hemma. Ja, kanske inte jordgubbar, förstås. Håll till godo!

1 baguette (eller vilket ljust bröd som helst, färskt eller gammalt)
1 rejäl bit chèvre (den billigare varianten duger bra.)
Jordgubbsbalsamico (går säkert lika bra med jordgubbssaft och vitvinsvinäger)
Jordgubbar (hallon är nog också bra eller en klick sylt/ marmelad)

1. Skiva baguetten
2. Lägg bitar av chèvre på skivorna.
3. Lägg skivorna i en ugnsfast form och ställ i ugnen, 250 grader. Grädda tills de fått färg och "blåst" upp sig lite. Ta ut ur ugnen.
4. Skvätt över jordgubbsbalsamicon, efter behag.
5. Ställ upp små jordgubbar överst på varje skiva.
6. Njut och låtsas att det är sommar trots att regnet öser ner.

Speglad vrångbild

Hon hade tagit med sig 21 olika bikinidelar in i provhytten. Men vilken del hon än satte på sig så visade den en vrångbild av henne, eller?
Hon fick nog göra som tjuven på Bauhaus i dag; sätta på sig en grodmansdräkt!

Och det var den kvällen hon upphörde att ignorera livet.
Hon gick.
Ordlös.
Tomhänt
men full av liv.

Midsommarnatt

Som vanligt, firade de midsommar ute på ön. Vanligtvis brukade barn och vänner vara med, men i år hade hon sagt att hon ville vara ensam med honom. För en gångs skull bara de två. Inga andra som övernattade, inga andra att ta hänsyn till. Det skulle bli deras sista midsommar tillsammans och hans sista överhuvudtaget. De skulle äta den obligatoriska sillunchen, men i år  skulle det blivit köpesill. Hon tänkte inte göra någonting själv, bara köpa färdigmat, inga krusiduller, det var hon färdig med. Samma sak med middagen. Hon skulle inte baka, inte göra en enda av sina berömda röror, hon tänkte inte ens grilla fast det var midsommarafton och hela ön skulle sända ut sina röksignaler: här är vi! Vi har vänner på besök! Nej, i stället hade hon köpt färdig potatissallad och rostbiff. Vinet hade han valt och nu kostade han på dem ett riktigt dyrt rött vin som skulle passa bra till rostbiffen.

Även om det bara var de två hade hon klätt upp sig, faktiskt lite mer än vanligt. Hon hade köpt en ny svindyr linnebyxa med en finkofta till. Byxorna var svarta liksom koftan och under bar hon ett snyggt linne i turkos. Hon hade även köpt nya svarta skor, utan klack. Hon var lång och behövde inte ha  klackat. Han hade inte tyckt att det var nödvändigt att klä upp sig när det bara var de två. Han hade sina urtvättade svarta jeans och en ovanligt ful grön T-shirt.

Just denna midsommar bjöd på vackert väder och de satt ute i syrenbersån och åt sillunchen. De hade inte så mycket att säga varandra. De diskuterade mest huset och om att det var dags att lägga om taket. När de nu var ensamma brydde de sig inte om att sjunga till snapsen. Hon smuttade på sin norska akvavit, han drack snabbt tre snapsar, hon log för sig själv.

Efter lunchen löste de lite korsord och lyssnade på musik. Han ville gå ner till  midsommardansen på Norrängen, men hon sa atthon kände sig lite hängig. Därför stannade de på tomten. Han gjorde två dagens och med dem bredvid sig och varsin bok satt de i varsin solstol på trädäcket och läste.  Som hon hade fått strida för att få det där däcket!  Han tyckte inte att det passade till deras hus från 1820-talet. Nej, det kunde hon väl hålla med om men det skulle bli bekvämare och de blev ju inte yngre. Till slut, efter sex år hade han givit med sig och tagit in en snickare som byggt efter hans önskemål, inte efter hennes fast det var hon om bekostade det med pengar från sitt farsarv. Nåja, tänkte hon, han skulle inte behöva se däcket så mycket längre till.

De åt sin middag inomhus, det gick inte att sitta ute för alla mygg. Sedan gjorde de tidig kväll efter att ha tittat på ett avsnitt av Borgen på SVTPlay och avslutat med en sängfösare. Nu låg hon här och saknade barnen. Aldrig någonsin hade de varit utan barnen eller vännerna på midsommar. Det var alltid här hos dem som de brukade vara, även innan de fick barn. De hade nämligen varit först ut med sommarställe och vem ville inte fira midsommar i skärgården? Men nu var barnen stora och kunde rå sig själva. Dem behövde hon inte vara orolig för.

Hon trevade under huvudkudden, kände det svala, hårda. Väntade. Nu snarkade han. Snarkningarna var regelbundna. Var det nu det skulle ske? tänkte hon. Han var stark och om han inte sov tillräckligt djupt skulle han kanske vakna innan det var färdigt.  Det kunde hon inte riskera. Bäst att vänta ytterligare en stund.

Nu var det över. Hon satte på sig den mörka peruken över sin blonda hjässa, satte in de bruna linserna och tog lite kajal runt ögonen. Kajal!  så hette det väl inte nuförtiden, men hon sade det ändå. Hon tog på sig en joggingdress och tog fram de nya Adidasskorna. De satt skönt  men så kostade de också närmare tvåtusen. Hon öppnade dörren och gick ut. Lite villrådig stannade hon på grusgången. Skulle hon gjort på något annat sätt? De skulle ju misstänka henne direkt! Borde hon fått det att se ut som om hon blivit bortrövad? Men, tänkte hon, det var väl rätt osannolikt att någon skulle röva bort en käring på närmare sextio. Och vem skulle de begära lösensumman av? Mannen var ju död! Fast det är klart de kunde ha dödat mannen för att kunna ta kvinnan med sig och sedan av barnen begära lösensumman! Nej, det fick vara som det  var. Hon hade ju planerat sin flyktväg och det skulle dröja åtminstone till måndag innan någon började misstänka något. Barnen kunde hon ju ha smskontakt med, såväl på sin som hans mobil. 

Hon sprang ner mot vattnet och försvann utom synhåll. Tog en lång omväg till deras motorbåt. Varför hade hon valt just den här natten, den ljusaste av sommarnätter? Det prasslade till bakom henne. Hennes hjärta gjorde en volt och hon vände sig om. En grävling lommade iväg. Snart var hon framme vid båten. Hon kastade vant loss och hoppade upp på båten, lät den glida ut, tog så några kraftiga tag med paddeln tills hon kommit runt udden. Först då startade hon motorn och väl ute på fjärden drog hon på. Hon slet av sig peruken och lät vinden gripa tag i hennes hår. Hon skrattade för sig själv och tänkte: det perfekta brottet! Då pep det i hennes mobil. Hon läste på displayen: Jag vet.

Drömyrket

Jaha. Skriv om ett drömyrke! Det är inte så lätt ska jag säga. Jag känner bara till ett drömyrke; drömtydare och om det vet jag just ingenting.

Haiku

Regnet öser ner
stormen river och sliter-
sommaren är här

Tåflirten

Klockan var nio på kvällen. De stod där i hallen, lite vilsna, som bortkomna. Som om de inte visste vad de skulle göra av sig. De snuddade lite vid varandra. De tåflirtade! Om de hade kunnat skulle de ha fnissat, men de var alldeles tysta. Nu kom någon. Tog först den ena och sedan den andra, behandlade dem omilt, knöt hårt. Öppnade så slutligen dörren och joggade ut. Äntligen fick de komma ut och röra på sig!

Svära, svära

Barnfritt och matchen Sverige- England; jag svor och skrek matchen igenom. Åh vad det var härligt att vara sig själv!

Forts. På ett tåg

Hon, från det förflutna, står alldeles bredvid henne nu. - Någon har tagit min plats, säger hon högt och ljudligt och går på om hur besvärligt det är att behöva stå.  Är det hennes plats som jag har tagit, tänker hon förskräckt?  Så klart , så klart att jag skulle ta hennes plats, resonerar hon. Gud, varför skulle hon ta just den?  Hon kunde väl suttit kvar, baklänges, inklämd? Hon känner på sig att allt kommer att bli fel. Väldigt fel.

Nå, nu går hon äntligen en bit bakåt i vagnen. Bidar sin tid? Själv samlar hon fort ihop sina saker och beger sig till sin nu väldigt upptagna plats. Då kommer hon emot henne. Nej! Det går inte att undkomma. Gången är smal och hon är stor. Jättestor. Hennes tänder blottas i ett grin. Själv krymper hon ihop till en liten, liten flicka, knappt myndig. I fantasin har hon gått igenom vad hon skulle säga, göra om hon skulle stöta ihop med henne, men hon kom aldrig till klarhet med det. De alternativ som nu står till buds är: hälsa (avmätt), ignorera, spotta, slå. Hon väljer det första alternativet, har liksom inget val, men hon är inte nöjd. När de sedan samtidigt stiger av för att bege sig till samma konferens väljer hon att ignorera henne och med det känner hon sig nöjd. Till och med mycket nöjd.

Hemresan nästa dag bjuder på mycket natur men få djur. Människorna, de lyser nästan helt med sin frånvaro. Hon får nämligen en hel vagn för sig själv. En sådan där tjusig i tre våningar. Hon sätter sig högst upp och ser Sverige flyga förbi. Hon konstaterar att Sverige är grönt, ljusgrönt, mörkgrönt, skogsgrönt och, ja väldigt grönt helt enkelt med inslag av vita fläckiga stammar som ser väldigt uppkäftiga ut där de strävar mot himlen. Ifrån hennes upphöjda plats ser hon också det typiskt svenska lapptäcket som breder ut sig över jorden, den bördiga. Och ska hon vara ärlig så ser hon också vågigt blått.

Hon har nu åkt i en timme och arton minuter. Genom sitt fönster har hon då sett: en ormvråk, en kråka, fyra hästar, tre hundar, en moped, två golfbollar ( som hon först  trodde var strutsägg) samt sju människor i rörelse. Naturligtvis har hon sett hus, men inte många och inte tätt stående. Man kunde gott slänga upp ett par huslängor här och där och fylla det med människor! tänker hon. De som säger att Sverige tar emot för många invandrare har inte färdats genom vårt avlånga land med tåg! Här finns så mycket plats, så stora obebodda, och obetade ytor att det är synd och skam! Så där far tankarna där hon sitter i ensamt majestät på ett tåg och utom synhåll för elaka människor.

På ett tåg

Där hon sitter ser hon sju människor om hon räknar med sig själv, två paddor, fyra nallar, ett Nintendo samt en iMac. En ganska ung farmor kommunicerar via sin mobil på teckenspråk, en tonåring spelar spel, en ung kvinna lyssnar på musik, en pojke spelar spel på paddan, pappan jobbar på datorn och hon själv skriver på paddan. Nallen har hon i beredskap för att visa sin biljett. Den unga kvinnan, som lyssnar på musik, läser  även en tidning.

Nu väljer den lille pojken att stänga av paddan och istället ta fram en bok om spöken. Han ber pappan läsa, som genast stänger av datorn. Men istället för att läsa i den boken försöker han få pojken att hellre lyssna när han läser "Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt, men han lyckas inte övertala pojken trots att han är lärare(!) Han får ge sig och läsa "Stora spökboken" som verkar handla om "sanna" spökhistorier.

Nu kommer en kvinna med en hund, eller det är nog snarare tvärtom! Hunden bryr sig varken om människor, paddor eller nallar, den drar hårt i kopplet, vill fram till varje pris. Kanske har han fått korn på att PRO firar jubileum med tårtkalas i Örebro idag.

Hon skriver vidare. Då hör hon en röst som hon känner igen. En person från det förflutna tornar upp sig framför henne. Det knyter sig i magen. Hjärtat bultar och hon får andnöd. Den gamla känslan av utsatthet gör sig påmind. Och så rädslan förstås, rädslan. Hon krymper ihop i sitt hörn, gömmer sig, sluter sig. Är inte längre. Finns inte längre. Hon ofinns. Oär.

På en buss i Berlin

Hon var i Berlin häromdagen, satt på en buss. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var, men något märkligt pågick, där på bussen. Hon hade stängt av sin mobil,ville inte använda den utomlands, men kände då och då efter att den fanns där. Hon klev av bussen, tog upp mobilen, men nej, hon skulle inte använda den nu, intehär, det skulle bli för dyrt. Hon tog ett tuggummi som tröst.

Hon bytte buss, den var nästan full. Flera satt och pratade med varandra, andra satt tysta och läste eller tänkte eller vad de nu gjorde. Det kliade i fingrarna. Hon fingrade på den, inte var det väl så farligt om hon twittrade lite? Hon stod inte ut längre! Då upptäckte hon att ingen, absolut ingen på bussen höll på med sin mobil! Hon blev faktiskt rädd, tänkte att det kanske var förbjudet och förenat med skyhöga böter eller rent av livsfara att använda mobilen på allmänna färdmedel, och då blev hon väldigt glad att hon låtit bli den trots att höll på att förgås. Hon bestämde sig för att stiga av en hållplats tidigare, för att samla tankarna och samla ihop sig själv. Hjärtat skenade obehagligt och hon kramade mobilen hårt där hon småsprang gatan fram mot hotellet.

Inandet

Hennes plågoandar störde hennes nattsömn.
Då satsade hon allt, och i ett enda slag
blev hon kvitt inandet.

Försöker skriva Fri Haiku, alltså inte strikt 5-7-5.

Tre haikudikter på temat vattenfall

Inte ett spår syns
efter kajakerna;
vattenfallet dånar.

--------------------------
Skratt i kajaken;
efter vattenfallet -
tystnad

--------------------------

Efter vattenfallet
flyter kajaken nedströms -
upp och ner

utsträckta händer
försöker i fallet fånga
vandrande fiskar

-----------------------------

Haiku

Jag sprang fort i skog,
jagad med blodsmak i mun;
hoppas jag vinner!

Planerade pinsamheter

Hon hade varit pinsam så många gånger nu, utan att förstå det. Som den gången då hon kissade i tunnelbanan, full, glad och kissnödig. Eller när hon tävlade om att tömma glaset snabbast och sedan ramlade ihop på dansgolvet, full, glad och genant. Och den gången då hon drabbades av sin svarta sjuka och såg rött därför att hennes man dansat med en annan. Genast måste då hon flirta med någon annans man: full, glad och  besvärande. Och sedan på hem vägen gapa och skrika penibla tillmälen. Herregud, hon vill inte tänka på alla de gånger som... Om hennes döttrar bara visste, men aldrig att hon skulle berätta om något av dessa tillfällen, som alltid inträffade när hon var full. Det var besvärande, nej plågsamt, eller snarare smärtsamt att tänka på alla penibla situationer som hon försatt sig i och säkerligen skulle komma att fortsätta att försätta sig i. Hon måste bara sköta det lite snyggare i fortsättningen, välja sina tillfällen med tanke på döttrarna, passa på när de inte är med. Helt enkelt planera sina pinsamheter.

På personalfesten

- Vilket rum fick du?
- Fyra.
- Vilken tur!
- Va då rå?
- ja, att du inte fick 51, för då hade du fått dela med Annika och hon luktar ju så illa!
- Jaha.
- Ja, det är ju för hemskt att det ska va så.
- Vadå?
- Att hon luktar så illa.
- Mmm.
- ingen vill ju dela me na men nån måste för det finns inga andra rum.
- Jaha, säger jag.
Hon böjer sig fram, vill vara ännu mer förtroendefull, nickar åt Pelles håll och säger:
- Han får sova ensam.
- Jaha. Vilken tur han har!
- Jo men du förstår, ingen vill sova med honom.
- Va?
- Nej, det är ingen som tycker om honom.
- Nämen?
- Det är ju verkligen tråkigt att folk inte ska kunna komma överens när vi är en så liten arbetsplats. Visst är det konstigt, tycker du inte?
- Joo.
- Och tänk bara när du blev så illa behandlad. Ingen ställde upp för dig. Jag tyckte de var så fega.
- Joo, men dom vågade väl inte, var rädda om sina jobb. Det var ni väl alla?
- jo, men illa fall, på en sån här liten arbetsplats. Träffade du Linnea, nån gång, förresten?
- Neej, hon hade nog slutat när jag börja.
- Ja, Gud, det var en le käring må du tro.
- !
- Jo du förstår hon kunde...
- Ursäkta men jg måste... Sa jag och rusade upp från stolen. Jag hann precis ta skydd bakom ladan innan jag kräktes upp allt obehag som samlats i mig under kvällen.

Haiku som råkade få rim

Hennes ambition
Springa minimaraton
Men hon tappa' skon

Utan såväl slagfärdighet som framhävan

Vi satt och fikade och hon sa något roligt. Som vanligt satte hon en ära i att vara spirituell och hon kuttrade förtjust. Och visst, hon var väldigt kvick. Om jag någon enda gång lyckades komma upp i hennes kaliber brukar hon säga - Bra, Iris, bra! med samma tonfall som man säger: Duuuktig vovve, duuuktig vovve! Eller så säger hon med förvåning i rösten : Nu var ju du riktigt rolig,men det vet du väl inte ens om själv? fortsätter hon.- Jag förstår inte att du kan va så tråkig, säger hon sedan. Jag suckar uppgivet och tänker att just den genen behöll hon ju för sig själv. - Träffar du Lena något? frågar hon sedan och fortsätter - Hon är ju så härlig, så kul. Henne borde du träffa oftare, det skulle vara bra för dig! Så sant, så sant kvickare människa känner jag inte men jag är inte säker på att hon tänker ut allt som hon säger, det bara kommer! Jag kan aldrig tänka ut något slagfärdigt och väldigt, väldigt sällan kommer det bara. Min nya kollega däremot är väldigt slagfärdig. Hon tänker ut sina poänger fast hon brukar ta allt på engelska och då fattar jag ingenting, men jag förstår av hennes kroppsspråk och skratt att hon varit slagfärdig igen. Jag å min sida är nog mer lagd åt det gråtfärdiga än slagfärdiga hållet. Kommer ni ihåg Dallas? Jag grät till och med till den, då förstår ni nivån! Apropå nivå önskar jag att vi bodde lite längre ner, de reparerar nämligen vår hiss och det är väldigt tungt att bära sina bekymmer uppför alla trappor. Jag funderar på om man kunde lämna bekymren där nere i farstun i stället. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur bra den iden är; lämna bekymren i farstun! Tänk att det ska till en hissrenovering för att man ska komma på det! Jag står där och sätter nyckeln i låset och tänker på min genialitet. Resolut vänder jag och går de fem våningarna ner igen. Där tar jag av mig min ryggsäck som blivit ganska tung efter år av kamp (MIN kamp), ställer den i farstun och går upp igen. På andra våningen har någon ställt ut en stol. Jag sätter mig flämtande ner och hämtar andan, den har jag nämligen tappat på vägen. Jag konstaterar där jag sitter att utan bekymmer och med ny anda kommer jag lätt hitta mig själv igen. (Jag har nämligen letat ganska länge).

Lättare till sinnes än på mycket länge stiger jag in i genom dörren. Där väntar dock en obehaglig överraskning; någon "snäll " person har hittat min ryggsäck och lämnat den här. 
- Hej! Jag hittade din ryggsäck där nere så jag tog upp den. Vad har du egentligen i den? Den e ju blytung!
- Men, jag såg dig inte. Hur kom du upp?
- Hissen!
- Jamen den e ju trasig.
- Nej, den e lagad nu.
Där sprack det. Jag som hade tänkt skriva en lång debattartikel där jag skulle framhäva min tanke om att lämna bekymren i farstun. Jag var tillbaka på Gå.

En annan slags slagfärdighet (Haiku m 2verser)

Vi åt på en krog.
Några ungdomar drack öl; 
En rapade , usch

Jag blev jättesur
Stirrade käringaktigt;
Färdig för ett slag