Utan såväl slagfärdighet som framhävan

Vi satt och fikade och hon sa något roligt. Som vanligt satte hon en ära i att vara spirituell och hon kuttrade förtjust. Och visst, hon var väldigt kvick. Om jag någon enda gång lyckades komma upp i hennes kaliber brukar hon säga - Bra, Iris, bra! med samma tonfall som man säger: Duuuktig vovve, duuuktig vovve! Eller så säger hon med förvåning i rösten : Nu var ju du riktigt rolig,men det vet du väl inte ens om själv? fortsätter hon.- Jag förstår inte att du kan va så tråkig, säger hon sedan. Jag suckar uppgivet och tänker att just den genen behöll hon ju för sig själv. - Träffar du Lena något? frågar hon sedan och fortsätter - Hon är ju så härlig, så kul. Henne borde du träffa oftare, det skulle vara bra för dig! Så sant, så sant kvickare människa känner jag inte men jag är inte säker på att hon tänker ut allt som hon säger, det bara kommer! Jag kan aldrig tänka ut något slagfärdigt och väldigt, väldigt sällan kommer det bara. Min nya kollega däremot är väldigt slagfärdig. Hon tänker ut sina poänger fast hon brukar ta allt på engelska och då fattar jag ingenting, men jag förstår av hennes kroppsspråk och skratt att hon varit slagfärdig igen. Jag å min sida är nog mer lagd åt det gråtfärdiga än slagfärdiga hållet. Kommer ni ihåg Dallas? Jag grät till och med till den, då förstår ni nivån! Apropå nivå önskar jag att vi bodde lite längre ner, de reparerar nämligen vår hiss och det är väldigt tungt att bära sina bekymmer uppför alla trappor. Jag funderar på om man kunde lämna bekymren där nere i farstun i stället. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur bra den iden är; lämna bekymren i farstun! Tänk att det ska till en hissrenovering för att man ska komma på det! Jag står där och sätter nyckeln i låset och tänker på min genialitet. Resolut vänder jag och går de fem våningarna ner igen. Där tar jag av mig min ryggsäck som blivit ganska tung efter år av kamp (MIN kamp), ställer den i farstun och går upp igen. På andra våningen har någon ställt ut en stol. Jag sätter mig flämtande ner och hämtar andan, den har jag nämligen tappat på vägen. Jag konstaterar där jag sitter att utan bekymmer och med ny anda kommer jag lätt hitta mig själv igen. (Jag har nämligen letat ganska länge).

Lättare till sinnes än på mycket länge stiger jag in i genom dörren. Där väntar dock en obehaglig överraskning; någon "snäll " person har hittat min ryggsäck och lämnat den här. 
- Hej! Jag hittade din ryggsäck där nere så jag tog upp den. Vad har du egentligen i den? Den e ju blytung!
- Men, jag såg dig inte. Hur kom du upp?
- Hissen!
- Jamen den e ju trasig.
- Nej, den e lagad nu.
Där sprack det. Jag som hade tänkt skriva en lång debattartikel där jag skulle framhäva min tanke om att lämna bekymren i farstun. Jag var tillbaka på Gå.