Midsommarnatt

Som vanligt, firade de midsommar ute på ön. Vanligtvis brukade barn och vänner vara med, men i år hade hon sagt att hon ville vara ensam med honom. För en gångs skull bara de två. Inga andra som övernattade, inga andra att ta hänsyn till. Det skulle bli deras sista midsommar tillsammans och hans sista överhuvudtaget. De skulle äta den obligatoriska sillunchen, men i år  skulle det blivit köpesill. Hon tänkte inte göra någonting själv, bara köpa färdigmat, inga krusiduller, det var hon färdig med. Samma sak med middagen. Hon skulle inte baka, inte göra en enda av sina berömda röror, hon tänkte inte ens grilla fast det var midsommarafton och hela ön skulle sända ut sina röksignaler: här är vi! Vi har vänner på besök! Nej, i stället hade hon köpt färdig potatissallad och rostbiff. Vinet hade han valt och nu kostade han på dem ett riktigt dyrt rött vin som skulle passa bra till rostbiffen.

Även om det bara var de två hade hon klätt upp sig, faktiskt lite mer än vanligt. Hon hade köpt en ny svindyr linnebyxa med en finkofta till. Byxorna var svarta liksom koftan och under bar hon ett snyggt linne i turkos. Hon hade även köpt nya svarta skor, utan klack. Hon var lång och behövde inte ha  klackat. Han hade inte tyckt att det var nödvändigt att klä upp sig när det bara var de två. Han hade sina urtvättade svarta jeans och en ovanligt ful grön T-shirt.

Just denna midsommar bjöd på vackert väder och de satt ute i syrenbersån och åt sillunchen. De hade inte så mycket att säga varandra. De diskuterade mest huset och om att det var dags att lägga om taket. När de nu var ensamma brydde de sig inte om att sjunga till snapsen. Hon smuttade på sin norska akvavit, han drack snabbt tre snapsar, hon log för sig själv.

Efter lunchen löste de lite korsord och lyssnade på musik. Han ville gå ner till  midsommardansen på Norrängen, men hon sa atthon kände sig lite hängig. Därför stannade de på tomten. Han gjorde två dagens och med dem bredvid sig och varsin bok satt de i varsin solstol på trädäcket och läste.  Som hon hade fått strida för att få det där däcket!  Han tyckte inte att det passade till deras hus från 1820-talet. Nej, det kunde hon väl hålla med om men det skulle bli bekvämare och de blev ju inte yngre. Till slut, efter sex år hade han givit med sig och tagit in en snickare som byggt efter hans önskemål, inte efter hennes fast det var hon om bekostade det med pengar från sitt farsarv. Nåja, tänkte hon, han skulle inte behöva se däcket så mycket längre till.

De åt sin middag inomhus, det gick inte att sitta ute för alla mygg. Sedan gjorde de tidig kväll efter att ha tittat på ett avsnitt av Borgen på SVTPlay och avslutat med en sängfösare. Nu låg hon här och saknade barnen. Aldrig någonsin hade de varit utan barnen eller vännerna på midsommar. Det var alltid här hos dem som de brukade vara, även innan de fick barn. De hade nämligen varit först ut med sommarställe och vem ville inte fira midsommar i skärgården? Men nu var barnen stora och kunde rå sig själva. Dem behövde hon inte vara orolig för.

Hon trevade under huvudkudden, kände det svala, hårda. Väntade. Nu snarkade han. Snarkningarna var regelbundna. Var det nu det skulle ske? tänkte hon. Han var stark och om han inte sov tillräckligt djupt skulle han kanske vakna innan det var färdigt.  Det kunde hon inte riskera. Bäst att vänta ytterligare en stund.

Nu var det över. Hon satte på sig den mörka peruken över sin blonda hjässa, satte in de bruna linserna och tog lite kajal runt ögonen. Kajal!  så hette det väl inte nuförtiden, men hon sade det ändå. Hon tog på sig en joggingdress och tog fram de nya Adidasskorna. De satt skönt  men så kostade de också närmare tvåtusen. Hon öppnade dörren och gick ut. Lite villrådig stannade hon på grusgången. Skulle hon gjort på något annat sätt? De skulle ju misstänka henne direkt! Borde hon fått det att se ut som om hon blivit bortrövad? Men, tänkte hon, det var väl rätt osannolikt att någon skulle röva bort en käring på närmare sextio. Och vem skulle de begära lösensumman av? Mannen var ju död! Fast det är klart de kunde ha dödat mannen för att kunna ta kvinnan med sig och sedan av barnen begära lösensumman! Nej, det fick vara som det  var. Hon hade ju planerat sin flyktväg och det skulle dröja åtminstone till måndag innan någon började misstänka något. Barnen kunde hon ju ha smskontakt med, såväl på sin som hans mobil. 

Hon sprang ner mot vattnet och försvann utom synhåll. Tog en lång omväg till deras motorbåt. Varför hade hon valt just den här natten, den ljusaste av sommarnätter? Det prasslade till bakom henne. Hennes hjärta gjorde en volt och hon vände sig om. En grävling lommade iväg. Snart var hon framme vid båten. Hon kastade vant loss och hoppade upp på båten, lät den glida ut, tog så några kraftiga tag med paddeln tills hon kommit runt udden. Först då startade hon motorn och väl ute på fjärden drog hon på. Hon slet av sig peruken och lät vinden gripa tag i hennes hår. Hon skrattade för sig själv och tänkte: det perfekta brottet! Då pep det i hennes mobil. Hon läste på displayen: Jag vet.