Beslutet

Hon sitter och tänker på deras första tid tillsammans. Hur de hade brukat ligga på divanen och lyssnat på klassisk musik och druckit djupa klunkar vin. Och sedan älskat så hetsigt i hennes loftsäng så att grannen ovanpå klagade. Då - för en hel evighet sedan. Hon hade varit lycklig och stormande kär.

Nu tänker hon på natten som varit och hur hon druckit vin och dansat med sig själv till ackompanjemang av Simon & Garfunkel. Hur hon hade sjungit, skrattat i dansen. Varje ackord hade gått rakt in i hennes kropp; fortplantat sig, pulserat runt i blodet samtidigt som hon hade förnummit hur nervtrådarna upphört  att trassla in sig i den där härvan som var så svår att nysta upp. Upprymd och lugn på samma gång. Hon hade varit så lycklig och stormande kär - i sitt beslut.

Till Karin, Erica och Virginia

Till Karin, Erica och Virginia

Jag sitter här mot husväggen och dricker årets första "ute-i-det-friakaffe. Solen värmer mina stela leder och kaffet, snart ljummet, fyller mig med välbehag. Då kommer jag att tänka på er. Ddet är ett par saker jag vill säga er. Vi börjar med dig, Karin. Inte gör det ont när kroppar brister, Karin! Det kan tvärtom vara frigörande! Och inte är jag rädd att flyga heller, Erica, har aldrig varit. Däremot har det blivit lite si och så med det erotiska de sista åren. But now I Will spread my wings out again...  Dig, Virginia, dig håller jag helt med; Ett eget rum - åååååh, mmmm, aaaah det vill jag ha! Den känslan är oerhört stark inom mig nu. Växer, växer. (Brister?)

Kaffet har kallnat i den kyliga luften, men solen gör sitt bästa för att blidka mig. Ja, här stannar jag ännu några timmar på min fårskinnsfäll och med ullfilten tätt runt kroppen. Jag ska sitta här och känna hur det brister och inte vara rädd när kroppen spritter av vårkänslor. Och jag ska njuta av naturens rum - på något sätt ett  slags eget rum.

Käraste, innerligaste hälsningar/Iris

(Karin Boyehar väl alla läst i tonåren och hört talas om Virginia Wolfs  "Ett eget rum" har många gjort, men alla kanske inte läst Erica Jong. Hon skrev ett manifest för fri kvinnlig erotik - "det knapplösa knullet"  på -70-talet i "Rädd att flyga").

FRIGÖRELSEN

F laxande vingar 

R öda raketer!

I nte längre instängd

G år, går, GÅR!

Ö verger? Ja, men återger sig själv - livet.

R  osenmunnen? Om hon med rosenmunnen inte följer med? Men,    

     hon gör det ju för dem! Måste!

E xalterade flyttplaner (flyktplaner?)

L eva utan gränser

S er, verkligen s e r allt klart nu.

E skalerande lyckokänsla. Ja, ja, ja!

N u.

Tredje återbesöket

Och nu satt de där - igen.  Den här gången hade båda tydligen bestämt sig för V o s (Vägra osexiga skoskydd). Det blev ändå samma visa; hon anklagade honom för att inte ha lyssnat på henne, inte sett till hennes behov, bara till sina egna. Familjerådgivaren började tala om vikten att kompromissa. Han hade inte kompromissat. Inte hon heller, hon hade istället givit efter, gång på gång. Nu var det hur som helst för sent - alldeles för sent. Med eller utan de osexiga blåa skoskydden.

Förtrollning

Doft- förtrollande het;

kaprifolens hemlighet.

Världen stilla nyss

i hennes första kyss.

Klick!

Google.se: 

s k i l s m ä s s a. Klick!

Sveriges domstolar. klick!

1.Beställ 

2. Fyll i

3. Betala in 

4. Skicka 

Solen skiner;

fåglar sjunger;

och - det gör inte ont när knoppar brister.

En gång var de kära i varandra

Det var andra återbesöket. De hade knappt pratat med varandra sedan det förra. I en korg låg använda, i en annan nya fula blå Skoskydd. Hon satte inte på sig några. Det gjorde han. "Hur hade det gått", undrade familjerådgivaren. "Inte alls", sa hon. "Jag tycker det är jobbigt, men jag vet vad jag vill; separera. Jag vet ju bara inte hur det ska lösa sig med bostad, vi har ju bara en väldigt liten hyresrätt. Den går inte att byta till två tvåor som är minimum, med tanke på barnet",  fortsatte hon något dämpad. Så fort han fick chans att tala höjde han rösten, som i affekt och berättade hur hon var och hur han ändå hade för avsikt att kämpa och hur han fått stå ut med hur mycket som helst, men ändå inte ville slänga bort alla år. Han skulle kämpa. Hon lyssnade och tänkte: jag har kämpat färdigt. Nu ska jag leva. Leva innan jag ska dö. 

Han gav sig inte. Gick på om hur mycket värre allt skulle bli med dubbla hyror. Nu skulle de verkligen inte kunna göra någonting! Hon tänkte bara på att hon skulle få lugn och ro. Kanske var det så här det kändes att flytta hemifrån, tänkte hon. Få bestämma själv. Ja, fy fan vad skönt det skulle bli, tänkte hon.

De gick mot bussen. Han ville veta hur hon tänkte. Hon sa som det var, att hon får skuldsätta sig eftersom han i alla år vägrat ta ett gemensamt lån för att få större lägenhet. "Så du har ditt på det torra, förstår du",  fortsatte Hon. "Vår lilla trea går ju att byta till en bra tvåa. Det blir din verklighet. Jag får ta lån, annars händer ju ingenting." "Ja, om du får lånelöfte, ja", sa han triumferande. "Det är inte så lätt må du tro", fortsatte han. Hon tänkte: en gång var vi kära och snälla mot varandra. 

En gång. 

Då. 

Elvisp för Elvis skull

Häromdagen skulle  jag vispa lite grädde.  Jag tog fram min elvisp  från 80-talet och vispade och vispade och vispade. Katten Elvis satt bredvid och väntade och väntade och väntade. Insåg att jag måste köpa en ny elvisp om Elvis ska få sig en vispgräddsslick.

Sockerskålen

Sju sorters kakor på ett fat tronade mitt på finduken. Finaste kaffeservisen hade jag fått duka med, den med rosa rosor som jag älskade.  Jag visste ju precis hur man skulle göra. Tog ett steg bakåt och betraktade förnöjt min fina dukning; till höger om kakfatet hade jag placerat sockerskålen och gräddsnipan. Jag hade själv hällt upp krongrädden och lagt sockerbitarna i sockerskålen. Då kom mormor in i finrummet.

- Du måste lägga en påse under varje fat! 

- Va?

- Här, lägg en påse under varje assiette, kommenderade hon.

- Varför då?

- Jo, de kakor de inte äter upp, får de ju ta med sig hem, förstås, sa mormor.

Jag stirrade på mormor, men gjorde som hon sa. 

Tanterna kom.  Jag minns att kakfatet var tomt när tanterna försvann med varsin fylld papperspåse i näven. När mormor dog, fick jag ärva sockerskålen.

Sitter på söder och räknar...

Räknar.

Räknar miljoner.

En, två, tre - minst!

Räknar.

Räknar rum.

En, två, tre som mest.

Räknar.

Räknar kvadrat.

48, 55, 62 i bästa fall.

Räknar.

Räknar insats.

500 000, 600 000, 700 0000 helst.

Räknar.

Räknar tårar.

En, två, tre...

Idag

Idag som alla andra dagar  - bidar sin tid.

Idag som alla andra dagar - in i döden trött.

Idag som alla andra dagar - blodsmak i munnen.

Idag som alla andra dagar - gisslan i sitt eget hem.

Idag som alla andra dagar - en dag närmare uppbrottet.

Några ord

Sol

Försening

Huvudvärk

Vårkänslor

Hon stirrade på orden. En dikt kanske, tänkte hon. Nä, inte en dikt, det kände hon inte för. En betraktelse fick det bli.

Solen hade skinit som en toking hela helgen. De hade till och med fått fälla ner persiennerna! Men sen hade de resolut packat bilen och åkt till slalombacken. Och de hade suttit ute och ätit sina smörgåsar, härligt. Det var en lyckad dag, de hade inte ramlat i liften en enda gång, men hon hade förstås lyckats trassla in ryggsäcken i nätstängslet och fått slita sig loss och fått med halva nätet. Trötta i benen gick de nu mot bilen. 100 och åter 100 bilar stod där. Var hade hon parkerat? Tonåringen fick passa packningen under tiden som hon själv, likt en råtta, kilade fram och tillbaka mellan bilarna. Tjugo minuter senare och en tonåring surare fann hon den. Nu var det gasen i botten : de var kraftigt försenade till middagen som väntade.

En utsökt middag med vin, mycket vin väntade. Därefter sedvanlig Cluedo, som hon alltid förlorade men ändå tyckte var jättekul. Prat om arv, testamenten och drömmar förföljde henne sedan in i sömnen. Dagen efter vaknade hon tidigt, för tidigt. Hon letade i neccesären efter en huvudvärkstablett, men fann ingen. Okay, hon fick ta tjuren vid hornen, stå ut! Dagen gick i långsamhetens tecken; hundpromenad i scooterspår, middagslagning och tårar som ackompanjerade Simon och ekarna. Sen var det dags gör Monopol. En person köpte allt och alla andra blev sura. Så var det med det! 

Nästa dag bjöd åter på sol från en klarblå himmel. Det bestämdes raskt att lunch skulle intas på terassen. Det grillades korv på längden och tvären. Det är något speciellt med vårvintern, tänkte hon. Man vaknar till liv och sträcker på sig. Vårkänslor? Kanske, men inte erotiska, bara sådana som hade med själva  uppvaknandet att göra, bestämde hon sig för.

Och det var då Palme blev mördad

Jag passerade Adolf Fredriks kyrka, där Palme ligger begravd, i torsdags. Vid hans grav stod några människor och hedrade hans minne. Då kom jag att tänka på natten då det ofattbara hade hänt. Jag hade varit ute och festat. Det var snö, det var kallt och väl hemma i trean som jag hyrde i andra hand, värmde jag lite mjölk och gick till sängs. Jag satte på klockradion för att kunna somna till något program med musikinslag. Det spelades en annan slags musik den här natten. Jag låg där och hörde stycke efter stycke med sorgemusik spelas och tänkte att det måste vara någon känd person som dött. Så småningom sa en röst: "statsminister Olof Palme är död..." Då stannade liksom tiden. Jag kunde inte tro att det var sant. Och hade han verkligen blivit mördad?

Det var omöjligt att sova. Resolut gick jag upp och letade reda på albumet från gymnasietiden. Bläddrade och fann det - fotot med en leende Olof Palme. Det var under ett 1:a majfirande någon gång på 70-talet och jag hade gått fram och frågat om jag fick ta en bild av honom och sonen. Jag sköt av en bild, på nära håll. Ingen försökte stoppa mig. Det var då.