En rymdvarelse - en varelse i rymden; så kände jag dig.
Eller, jag kände inte dig - ändå är saknaden stor.
Ett universum av kosmiska tankar - det var du.
En oändlig inspiration - det var du.
En tomhet fylld av tårar - är nu.
Ibland såg jag dig. Trodde jag. Hoppades jag. Ibland fantiserade jag om att du skulle läsa över axeln när jag skrev ett inägg på bloggen på ett café. Och så skulle du säga: - Är det du som är Iris, det skulle jag aldrig kunna tro! Själv skulle jag säga, som om det vore det självklaraste i världen: - Hej Saqer. Jag ha väntat på dig. Och du skulle flytta över din kaffekopp och ställa den vid min och jag skulle inte veta vad jag skulle säga. Kaffekopparna skulle stå tysta bredvid varandra och jag skulle vara för rädd för att blotta mina intellektuella blottor och mumla nåt om ett möte och rusa därifrån.
Du kom aldrig.