Tappade minnen

Jag har en återkommande åkomma, som kan drabba mig var som helst och hur som helst.i dag till exempel slog den till med dubbel kraft; jag tappade mitt minne. Jag skulle hämta något ute i förrådet men då jag kom ut dit hade jag ingen aning om vad det var jag skulle hämta.
Jag ropade till min kollega: - Hjälp, vad var det jag skulle hämta? Jag har tappat minnet!
-Ja, jag ser det, svarade hon.
- Va Vadå??
- Ditt minne! Det ligger här på golvet.
- ???
- Ditt USB-minne!

Etuiet

En rund plåtask dekorerad med en ananas, Fazer tryckt rakt över. Det måste vara min lillasysters tänker jag, hon hade alltid en massa etuier där hon sparade sitt liv. Att öppna den är nästan som att läsa hennes dagbok, men jag gör det ändå. Jag ler. Hur gammal kan hon ha varit när hon sparade det här? I nämnd ordning plockar jag upp: en visselpipa, ett litet, litet trasigt dockben, en oansenlig sten(tyckte nog inte hon), pärlor (oäkta), en pytteliten slev, en 10-öring, en liten Rosapantern, en lösmustasch, en bit järnskrot och slutligen en badge som det står Facklig frihet på. Jag bestämmer mig för att slå in asken och ge henne den då vi ses.

En Haiku

Lurar i solen
Vaknar av V8-dån.
Bålgeting luras!

Ord,ord,ord

Det är som att stå längst ut på bryggan och inte våga hoppa. Jag vill men förmår inte. Jag stirrar, nästan gråtfärdig, på den tomma skärmen. Inte ett ord. Inte ett ord på över en vecka! Jag läser era texter i hopp om få napp men jag blir bara än mer bedrövad. Alla andra har, men inte jag. Fantasi alltså. För så måste det ju vara, jag kan ju inte gå omkring och luras med mig själv.

I huvudet mal orden: gnälla, sjösätta, överdriva, omsorg, syskon, jobb, flyktigt, napp, brygga och luras. Fullt i huvudet, fortfarande tomt på skärmen. Jag kommer väl ihåg då det tog stopp; jag satt på en båt på väg ut i skärgården, fel, världens vackraste skärgård, och skulle skriva en text om att gnälla! Ni hör ju själva hur tokigt det låter! Där sitter jag alltså, intet ont anande, och njuter när Skrivpuff gällt signalerar ordet gnälla! Jag gjorde det fatala misstaget att försöka upptäcka saker att gnälla över då båten stävade ut mot skärgården. Plötsligt blev jag varse allt det fula: lyftkranar(som jag egentligen älskar), reklamslogans, fler lyftkranar, oljecisterner, rostiga båtskrov, muddringsverk, mer reklam, ett containerlastfartyg och en sista lyftkran. Depression är kanske lite väl starkt, men jag blev kraftigt nedstämd och det höll i sig, länge.

Sedan var det ju det där med den nya kursen som skulle sjösättas. Och genomföras! Som vanligt fullt fokus på jobbet, omsorg om andra. Alltid beredd att ta ansvar, man är väl inte för inte äldsta syskonet? Det man gör måste ju var bra, helst bäst.

Jag kanske skulle ta en promenad, tänker jag. Jag vet ju att jag tänker bättre när jag går, men skriver bättre? Hur som helst är det nog knepigt att gå och skriva! Jag tar i alla fall en sväng för även en flyktig tanke kan ge ett skrivaruppslag. Jag går så i mina tankar när jagförnimmer något. Jag tittar upp och befinner mig utanför Börshuset, där Svenska Akademien huserar. Mmmm det är doften av ord.Längtansfullt tittar jag upp mot våningen där de aderton sitter.Men det är ju inte så att någon öppnar fönstret och skriker: Äntligen! när den får syn på mig, så jag lommar hemmåt igen. Jag går ner på Skeppsbron, på sjösidan. Jag går så långt ut man kan och bestämmer jag mig för att hoppa.

När jag kommer hem fyller jag skärmen med ord, ord, ord.

Den fattiga studenten

Jag tog tjänstledigt för ett par år sedan och läste en kurs på universitetet och kände mig så där skönt studentfattig som man ska vara när man pluggar. Ni vet, man måste verkligen tänka efter om man har råd med den där chokladbollen eller  mackan eller vad det nu månde vara. Just den här dagen hade jag lämnat in min uppsats och satte mig i bilen för att köra hem. Då pep bilen till och meddelade att bensinen var på upphällningen. Jag fyllde på för en hundring och hade sedan inte mycket pengar kvar. När jag kom in till stan kom jag plötsligt att tänka på en artikel om en ny smörgåsbar och jag mindes särskilt den aptitliga bilden på smörgåsarna. Borde jag inte fira att jag lämnat in uppsatsen?, funderade jag. Jo men visst!

Jag fulparkerade bilen och köpte en ganska dyr smörgås för mina sista sekiner. Nöjd och lite lyxrusig fortsatte jag färden. Jag var snart i jämnhöjd med den granitklädda riksbanken och svängde runt hörnet. På gatan, mitt för riksbankens huvudingång, fick jag plötsligt se flera sköna hundralappar dansa en dans! Jag tvärnitade, slet upp dörren och kastade mig ut efter pengarna, hoppade in i bilen och drog därifrån med en rivstart.

Sedan kom rädslan. Vad hade gjort? Var inte detta olagligt? Och utanför riksbanken?! Jag sneglade i backspegeln för att se efter om jag var förföljd, men det verkade inte så. Jag försökte lugna mig själv lite men då kom jag på att det skulle kunna vara Dolda kameran. Då har de ju filmat mig! Jag tryckte på gasen och tog nästa kurva på två hjul. Jag körde olagligt hela vägen hem och skyndade mig ut ur bilen, efter en ny fulparkering, och drog igen porten efter mig. Hjärtat slog av rädsla eller upprymdhet, jag vet inte vilket. Men vad jag däremot visste var: nu var jag inte längre en fattig student!

Glas

Glas

Glas finns naturligt i naturen.

I vanligt glas ingår sand, soda och kalk.

Man har funnit glaspärlor från 3500 f Kr

i Mesopotamien, dagens Irak.

Här i Sverige började man tillverka glas på 1500-talet.

Tillverkningen i stora ugnar gjorde faran för bränder stor.

Därför anlades glasbruken  i glesbygderna.

Alla glasbruk har sina lite hemliga recept.

Men här får ni ett ”vanligt” glasrecept:

100 kg sand

40 kg soda

20 kg kalk

4 kg saltpeter

Järn

Järn

Järn - en blandning.

Järn innehåller kol.

Ju mer kol, desto hårdare järn.

Tackjärn har en kolhalt på över 4%.

Tackjärn kan förädlas till stångjärn.

Stångjärn har en kolhalt under 2%,

Stångjärn är smidbart järn.

Stångjärn smiddes till ankarjärn.

Ankarjärn och ankarslutar förankrar.

Ankarslutare är ofta synliga på äldre hus.

Ankarslutarna har olika former.

Formen avslöjar tidsepoken.

Formen är nu ett dekorativt inslag i gatubilden.

Tummelisa, paddan och jag

Med stora härliga kuddar bakom ryggen dricker jag mitt morgonkaffe och slukar era ord. På den lilla skärmen läser jag om vardagslyx. Då kommer jag plötsligt att tänka på Tummelisa; hon visste nog inte vad hon gjorde, då hon tackade nej till paddan!

En Haiku m två verser. Får man göra så?

Skräm mig inte mer.
Kom fram, snälla! Jag är rädd;
Men hon är tyst, tyst.

Jag är förtvivlad.
Böh! Hoppar skrattandes fram.
Hjälp! Du skräms mamma.

Fetknoppen

Hon lurar lite
bidar sin tid, Fetknoppen;
snart i full gul blom!

Några haikudikter

Enkelt att älska
dig som inte kräver mig;
älskar dock en an´.

Enkelt att visa

min kärlek här och nu men

väljer att gnälla.




Tänker smeka dig.
Enkelt att smeka din kind,
men har inte tid.




Mobilen ringer:
Hur har ni det utan mig?
- Enkelt utan tjat!

Forts. Förbjuden kärlek (sön 29 april)

Det är sent. Jag kör den krokiga vägen mot Uppsala med Simon & Garfunkel på hög volym. Jag har inte mött en enda bil på en halvtimme. Det är ödsligt och det ligger oro i luften. Jag tycker inte om att köra ensam i mörkret, längtar tills motorvägen tar vid. En liten tröst är dock att det är månsken - igen. Plötsligt blir det svartare än svart. Månen faller i skugga och kort därefter ser jag en strimma av silver komma emot mig i hög hastighet. En mörk siluett avtecknar sig mot vindrutan och jag hinner precis tänka att detta är straffet för att jag förhävt mig gentemot mångudinnan Selene. Jag gör en kraftig gir med bilen och kör rakt in i ett träd. Jag är vid medvetande men känner en outhärdlig smärta i magen. Kvidande tar jag mig åt stället där det gör ont och sticker mig på något vasst. Mina händer färgas röda och mitt ansikte blir hadesgrått. Simon& Garfunkel har slutat sjunga och det blir tyst - dödstyst.