Det är som att stå längst ut på bryggan och inte våga hoppa. Jag vill men förmår inte. Jag stirrar, nästan gråtfärdig, på den tomma skärmen. Inte ett ord. Inte ett ord på över en vecka! Jag läser era texter i hopp om få napp men jag blir bara än mer bedrövad. Alla andra har, men inte jag. Fantasi alltså. För så måste det ju vara, jag kan ju inte gå omkring och luras med mig själv.
I huvudet mal orden: gnälla, sjösätta, överdriva, omsorg, syskon, jobb, flyktigt, napp, brygga och luras. Fullt i huvudet, fortfarande tomt på skärmen. Jag kommer väl ihåg då det tog stopp; jag satt på en båt på väg ut i skärgården, fel, världens vackraste skärgård, och skulle skriva en text om att gnälla! Ni hör ju själva hur tokigt det låter! Där sitter jag alltså, intet ont anande, och njuter när Skrivpuff gällt signalerar ordet gnälla! Jag gjorde det fatala misstaget att försöka upptäcka saker att gnälla över då båten stävade ut mot skärgården. Plötsligt blev jag varse allt det fula: lyftkranar(som jag egentligen älskar), reklamslogans, fler lyftkranar, oljecisterner, rostiga båtskrov, muddringsverk, mer reklam, ett containerlastfartyg och en sista lyftkran. Depression är kanske lite väl starkt, men jag blev kraftigt nedstämd och det höll i sig, länge.
Sedan var det ju det där med den nya kursen som skulle sjösättas. Och genomföras! Som vanligt fullt fokus på jobbet, omsorg om andra. Alltid beredd att ta ansvar, man är väl inte för inte äldsta syskonet? Det man gör måste ju var bra, helst bäst.
Jag kanske skulle ta en promenad, tänker jag. Jag vet ju att jag tänker bättre när jag går, men skriver bättre? Hur som helst är det nog knepigt att gå och skriva! Jag tar i alla fall en sväng för även en flyktig tanke kan ge ett skrivaruppslag. Jag går så i mina tankar när jagförnimmer något. Jag tittar upp och befinner mig utanför Börshuset, där Svenska Akademien huserar. Mmmm det är doften av ord.Längtansfullt tittar jag upp mot våningen där de aderton sitter.Men det är ju inte så att någon öppnar fönstret och skriker: Äntligen! när den får syn på mig, så jag lommar hemmåt igen. Jag går ner på Skeppsbron, på sjösidan. Jag går så långt ut man kan och bestämmer jag mig för att hoppa.
När jag kommer hem fyller jag skärmen med ord, ord, ord.
Skrivarångest, här är vi många som vet vad du talar om. Fin gestaltning.
SvaraRaderaOj, vilken text. Den kändes att läsa. Mina huskurer (om du har någon nytta av dem).
SvaraRaderaSkriv för hand om det tar emot. Det gör inget om det blir fult och klottrigt om man skriver för hand. Det handskriva är mer tillåtande än den skärmen.
Skriv en skrivpuff ändå och lägg upp den även om du tror att den inte är bra. De puffar jag är mest stolt över är de dåliga, som jag tvingat mig att skriva fastän det känts motigt.
Skitbra. Håller med om Pias råd och lägger till ytterligare ett, eftersom du klagade just på bristande fantasi: skriv en "what if?" Man tar en situation i eller aspekt av sitt eget liv och sen skruvar man till den. Det blir fantasifullt utan att man behöver ha så mycket fantasi. Vi håller på dig!
SvaraRaderaVi har alla varit där, tror jag åtminstone. Du är bra på att formulera hur det känns.
SvaraRaderaEtt svars-PS: Aldrig, som tur är. Jag är opedagogisk och dålig på att analysera texter. DS
SvaraRaderaTrevligt och underhållande skrivet - det känns som dina tankar runnit rakt genom tangenterna. Kanske du ska stänga av skärmen ;)
SvaraRaderaYes!
SvaraRaderaDär satt den!
Men jag tycker om det där fula, containerfartyg och rostiga skrov. Lustigt, att man kan påverka sig så att man plötsligt inte gillar det man egentligen älskar... strange. Jag måste ha missat gnälla, för det är det enda jag känner för att göra just nu, i detta nu.
Ang tidigare kommentarer: Har man inget liv så kan man googla eller göra en bildsökning på google för att få inspiration.
SvaraRaderaSnyggt hopp!
SvaraRadera