Försoning: Månflickan

Månflickan

Månen tittade ner på den sovande byn. Slösade med sitt silverglitter. Hon låg obekvämt, vänsterarmen hade domnat under henne och hon var törstig. Hon stirrade anklagande tillbaka på månen och sade: Du skulle vaka över mig i livet! Så kommer du nu! Men innerst inne välkomnade hon döden. Döden inträdde klockan 03:57, lördagen den 27 juli 2005. Hon låg väl synlig i ett dike. Ingen var egentligen förvånad. Hon var full förstås, sa byborna, hade väl halkat och blivit liggandes. Det mest förvånande var väl att hon hade levt så länge, sade man. I byn visste alla allt om alla och ändå visste de ingenting.

När modern hade dött hade hon blivit ensam kvar med fadern. Hon fick sköta det mesta i det lilla hushållet, som att laga mat och städa. Allt skulle vara klart när fadern kom hem på kvällen, inklusive läxläsningen.

Hon var vad man brukar säga, ett ensamt barn. Hon brukade dock ha sällskap med några andra barn till och från skolan, men hon hade ingen riktig vän. De andra barnen pratade och skrattade, själv gick hon tyst. De andra barnen fann henne annorlunda och fann därför anledning att reta henne. Men de slog henne inte, det aktade de sig för men slänga skolväskan i en vattenpuss kunde de roa sig med eller knuffa henne. Hon sa aldrig någonting, hämtade bara väskan och gick tyst vidare.

Om man gick förbi deras hus på eftermiddagen kunde  man se henne, sno likt en liten råtta fram och åter mellan spisen och det dukprydda köksbordet. Allt skulle vara skinande blankt och maten skulle stå på bordet då fadern steg in genom dörren. De satte sig genast till bords. Måltiderna  präglades av tystnad. De hade ingenting att säga varandra. Väggklockan tickade.
 

Efter middagen diskade hon, fadern lyssnade på radio. Hon brukade dra ut på diskandet, tänkte att då skulle det bli för sent, men det blev aldrig för sent. Efteråt stod hon på knä i sängen, stirrade ut genom fönstret på Gubben i månen. Höststormen rev och slet i trädet utanför och Mia mindes att när hon var liten brukade mamman berätta månsagor för henne då hon var rädd. – Du vet Mia, månen vakar över alla barn, hade hon sagt. Och Mia hade frågat om modern kunde plocka ner månen åt henne. Då hade modern skrattat och smekt hennes kind. – Du måste somna först, förstår du. - Men sen mor, tar du ner månen sen? –Ja visst, jag ska lägga månen här, på din huvudkudde, hade hon svarat.  Och nu står Mia här och viskar till månen: - Varför vakar du inte över mig?

Vintern hade tagit ett fast grepp om byn. Mia hade blivit stor och fått det på kvinnors vis. Fadern hade upptäckt lindorna, som hon kastat på elden, så nu lät han henne vara i fred. Men en dag hade han tagit med henne till staden. De hade åkt buss, länge. De hade gått in i en stor byggnad, två trappor upp där en sköterska i nystärkt mössa tagit emot. Fadern hade fått fylla i ett formulär och en man i vit rock, bakom det stora skrivbordet hade ställt några frågor. Hon hade inte svarat, det var fadern som förde hennes talan. Hon hade tittat ner på sina händer, gömt de sönderbitna naglarna i klänningsfållen. De hade tvättat henne och givit henne en säng. När hon vaknade mitt i natten  och såg månen kasta en silverstrimma genom fönstret, viskade hon: - Det är samma måne, samma måne. Några dagar senare hämtades hon av sin far.

Så hördes åter det taktfasta knirkandet från hennes säng.

Rapport från ett tvätteri

Redan första dagen upptäckte hon ett problem; hon hade obegränsad tid till att tänka. Det skulle närapå knäcka henne. Hon ältade dagarna i ända och fullkomligt vältrade sig i sina bekymmer. Hon höll på att bli galen. Inne på toaletten, på den välsignade rasten, sköljde hon ansiktet med iskallt vatten, slog sig i tinningarna och viskade till tankarna att för Guds skull hålla opp. Hon hade tagit jobbet på tvätteriet som ett intressant projekt. Hon ville helt enkelt veta hur det kändes att jobba på fabrik. Men att det skulle kunna vara så tråkigt att jobba hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Först av allt man måste vara petnoga och det var hon inte. Hon fick ideligen anmärkningar på hur hon skötte strykningen av sjukhuskläderna i skogsgrönt. Man fick inte heller gå ifrån hur som helst. Facket hade nyligen förlorat en förhandling som gällde när man skulle ta rast. Det var en het diskussion och några menade att man borde väl strejka hon för sin del tänkte: man borde ju sluta. En vecka stod hon ut, sedan sade hon upp sig. Hon hade två veckors uppsägningstid och genomled den ena, därefter var det stopp. Hon förmådde inte gå för hon kunde inte värja sig mot den hagelskur av tankar som bombarderade henne under det monotona strykarbetet. Och när hon såg maskinvakten tomstirra på tvättmaskinernas ruskande och frustande var hon nära att kasta upp.

Ett sifferliv

3 789 steg är det till köpcentrat enligt stegräknaren.

Klockan 12:22: 1:a inköpet.

21 steg till nästa affär. Inköp klockan 12:39.

Klockan 12:45 betalas 8 stycken sushibitar på varsin tallrik

vilket gör 16 bitar sushi på 2 tallrikar.

Klockan 13:41 görs 1 nytt inköp.

18 steg till kassan i nästa affär. Där stämplas 1 persedel klockan 13:53.

27steg till Mc Donalds och 2 glassar med chokladsås.

Räknar 47 steg till Akademibokhandeln.

Läser på baksidan av 27 titlar, nej 28!

Kassaapparaten spottar ut näst sista kvittot klockan 15:18.

3 böcker för 169 kronor. Mobilen räknar ut att varje bok kostar 56,3333333333.

Dagen avslutas på biblioteket.  1 DVD lånades klockan 15:57.

8 minuter senare går bussen.

2 trötta människor, 4 trötta ben, 4 slitna fötter samt 20 ömma tår vilar nu.

Saknade

Vaknade saknade - mig själv.

Borrade huvudet i kudden – grät.

Gick upp – klädde mig.

Gick till jobbet – håglösa steg.

Duvorna kuttrar – det är vår.

Duvorna skiter på vår innergård – mår illa.

Dricker kaffe – spiller ut.

Håller låda – skrattar!

Går – med lätta steg.

Skiner gör solen – och jag.

Allan på rymmen

Det är hans 100-årsdag. Självaste kommunordförande kommer för att fira Allan på hemmet. Men Allan själv står just nu stilla i blomsterrabatten nedanför sitt fönster. Allan är på rymmen. Först tänker jag: den här boken måste jag ge till min pappa. I nästa ögonblick tänker jag: men hjälp, han kanske blir inspirerad och rymmer även han. Romanfiguren Allan rymde när penséerna blommade men nu är det vinter. Pappa kan ju frysa ihjäl! 

Jag kör in på Mc Donalds Drive in. ”Två Macfeastmenyer och två cola utan is och mycket peppar, salt och ketchup. Ta en påse med kycklingvingar också, förresten!” Pappa älskar Macdonaldsburgare och han behöver såväl fettet. Han är så mager och orkar knappt ur sängen. Jag skyndar på för att hinna fram innan de serverar maten på hemmet. Pappa ska inte behöva äta den. 

”Ät lite till, pappa! Du måste ta en kycklingvinge de är jättegoda!” lockar jag. Han lirkar en vinge ur påsen. ”Förbannat gott det här” säger han och tuggar på kycklingvingen. ”Förbannat gott”.

”Jag blir nog inte kvar här länge till” säger han plötsligt. ”Om jag äter ordentligt och försöker röra mig lite mer så orkar jag nog snart komma hem.” Då blir jag orolig. Jag vet ju att pappa vill hem, men han skulle aldrig klara sig hemma nu, han är för så sjuk, tänker jag. Jag sneglar diskret bort mot fönstret och ser till min lättnad att någon skruvat bort handtagen till fönstren. Pappa Allan kan inte rymma, även om han skulle vilja.

"Spela inte Allan"

Jag sätter mig i bilen och kör genom stan. Jag är på väg norrut, mot ålderdomen. Det är en gråmulen dag med regn i luften. Träden saknar ännu grönt men de är ändå inte kala utan flera av träden som står längs vägkanten är dekorerade i allsköns färger. Det är tydligt att vi närmar oss ett köpcentrum och att Mc Donalds inte ligger långt borta skvallrar det välfyllda diket om. Jag tänker på att vi använder bra mycket emaballage.

Jag svänger in på den tjälskadade vägen där en åldrig far väntar. Han reser sig mödosamt upp från stolskelettet som han släpat ut från förrådet och hälsar: "Hejsan, Hejsan! Ja, jag har ju börjat lite men det är så svårt att gå här med käppen…"

-         - Det är bra pappa, men nu kan du gå in och vila dig lite", avbryter jag.

-          - Nej, jag ska hjälpa till, protesterar han.

-         -  Men pappa, du kan ju inte stå här i dörröppningen när jag ska…

-          - Va? Vad säger du? Jag hör ju inte, säger han

-         -  D u  b e h ö v e r  i n t e  h j ä l p a  t i l l. G å  i n  och  v i l a  d i g  l i t e, artikulerar jag.

-          - Ja, jag står här är svaret jag får. Jag resignerar.

-         -- Jag måste ha åkt på något, säger han plötsligt.

-          - Vadå, är du sjuk? Frågar jag.

-          - Jag vet inte, men jag orkar ju inget. Det ser du väl? Duger inget till. Jag är helt oduglig, resonerar han.

-        -   Det kan vara ålderdomen du drabbats av. Har hört att den går nu, säger jag och skrattar.

-         - Jaså du säger det, säger han med ett finurligt leende och fortsätter – men den drabbar bara gamla! Jag är ju bara åttiofyra!

-         - Ja,ja, fnissar jag. - Snälla pappa, gå nu in och vila lite. Jag har köpt wienerbröd åt dig. Ta en kopp kaffe! säger jag och börjar gå mot uthuset.

Jag börjar sortera och upptäcker en låda med mitt namn på. Jag öppnar och finner mina gamla babykläder. Hur har de hamnat här?  Jag måste helt enkelt ha dumpat en del av mina grejer här vid någon av mina nitton bostadsbyten, konstaterar jag. Jag ställer lådan lite åt sidan och rotar vidare och hittar då det lilla intarsiabordet med inbyggd speldosa, som pappa köpte åt mig på Capri. Jag går resolut mot bilen med mina fynd och tänker på att man har så mycket så man inte vet vad man har.

Nu ska jag ta itu med pappas grejer och är uppriktigt glad att de är färdiga för skroten, så att man kan slänga med gott samvete. Ut åker: en säng, en gammal madrass, en byrå, ett vitrinskåp med alla dockor som pappa köpt åt mig under sina resor (de var fuktskadade) och en massa maskätna brädlappar, fiskenät, uttjänta trädgårdsredskap, plastdunkar, hoptorkade limtuber, glasfiberväv. Jag blir ståendes med glasfibern i handen och minns när pappa skulle bygga sig en båt. Herregud, som han slet med den! Han plastade själv in skrovet på den tio meter långa motorseglaren. När det arbetet var klart kom han dessvärre på att han skulle ha en bastu i båten och tog då motorsågen och tog av en bit av taket! Båten låg sedan i skogsbrynet och påminde honom om hans tillkortakommanden, den blev nämligen aldrig färdig. Jag fortsätter rotandet och hittar en livboj med texten: ” Spela inte Allan” på. Men pappa ville ju bara kunna segla ut på de stora haven! Stackars lilla pappa som försökte leva sin dröm. Men det var ett dåraktigt företag från början till slut. Att bygga sig en båt kräver nog mer än en man och det hjälper inte att han, som i det här fallet, heter Allan!

Du var förändrard

Jag sitter på toalettstolen när min dotter skumbadar. Det är skum över hela golvet och på huvudet har hon byggt en mössa av skum. – Titta mamma, titta! säger hon och skrattar förtjust. Då minns jag ett annat badrum en gång för länge sedan ; jag sitter på toalettstolen, ser på dig där du ligger i badet. Jag stirrar fascinerad på dina bröst. –Mamma, mamma, Ia har så fina bröst. De flyter så fint på vattnet, ropar jag ut genom den öppna dörren. Mamma skrattar, du ler.

Jag minns sista gången då du var här. Vi träffades på ett café och hade inte setts på ett par år.  Du var förändrad. Du var liksom frånvarande där du satt, vacker och lite förvånad, i den röda plyschsoffan. Du kunde inte bära din kopp och ditt fat men jag hjälpte dig – gärna. Du tog en enda tugga av Napoleonbakelsen och det var den sista gången du kunde resa hit.

Två år senare åker jag till dig, du min vackra älsklingsmoster. Brunt tåg och brandgul rälsbuss skulle ta mig till dig. Skog, hus, sjöar rusar förbi. Men mina tankar är långsamma och oroliga.

Så kommer jag till dig.(Äntligen). Nu är vi alla här, vi dina närmaste. De andra hade redan varit här några dagar. Du hade inte känt igen dem idag. Jag samlar ihop mig, försöker vara stark.

Steril doft. Inga personliga saker. Ett bord och en stol. En säng och du, liten som en fågelunge! Jag faller på knä vid din bädd; gråter. Du smeker mitt hår och viskar tyst mitt namn.

Tre dagar senare kan du (äntligen) lämna oss.

Forts. Flugtämjaren

Sitter på verandan och andas kyla.
Finns ingen att surra med, ingen att bry sig om.
På väggen; en rostig spik.

Jag gillade inte heller flugsmällaren.

Såsen

Läser ”strunt” i Strountes.

Läser om kålhuvudet och korvarna.

Blir hungrig.

Tänker på dagens middag.

Inte kål. Inte korv.

Tänker på fisk.

Vad tänker en fisk på?

- Ja, den tänker inte på Fish and Chips på Fisherman Inn i  Fishtoft i England

eller den goda Hollandaisen med mosade potäter.

- Nej, den tänker på Helgeöjfjorden i Tromsö.

Ja, härliga hälleflundra! Ja, lena lax!

Återvänd till ett liv på egna villkor

till er natur bortom vår onatur.

Annars blir ni bara fiskpinnar.