Allan på rymmen

Det är hans 100-årsdag. Självaste kommunordförande kommer för att fira Allan på hemmet. Men Allan själv står just nu stilla i blomsterrabatten nedanför sitt fönster. Allan är på rymmen. Först tänker jag: den här boken måste jag ge till min pappa. I nästa ögonblick tänker jag: men hjälp, han kanske blir inspirerad och rymmer även han. Romanfiguren Allan rymde när penséerna blommade men nu är det vinter. Pappa kan ju frysa ihjäl! 

Jag kör in på Mc Donalds Drive in. ”Två Macfeastmenyer och två cola utan is och mycket peppar, salt och ketchup. Ta en påse med kycklingvingar också, förresten!” Pappa älskar Macdonaldsburgare och han behöver såväl fettet. Han är så mager och orkar knappt ur sängen. Jag skyndar på för att hinna fram innan de serverar maten på hemmet. Pappa ska inte behöva äta den. 

”Ät lite till, pappa! Du måste ta en kycklingvinge de är jättegoda!” lockar jag. Han lirkar en vinge ur påsen. ”Förbannat gott det här” säger han och tuggar på kycklingvingen. ”Förbannat gott”.

”Jag blir nog inte kvar här länge till” säger han plötsligt. ”Om jag äter ordentligt och försöker röra mig lite mer så orkar jag nog snart komma hem.” Då blir jag orolig. Jag vet ju att pappa vill hem, men han skulle aldrig klara sig hemma nu, han är för så sjuk, tänker jag. Jag sneglar diskret bort mot fönstret och ser till min lättnad att någon skruvat bort handtagen till fönstren. Pappa Allan kan inte rymma, även om han skulle vilja.