"Spela inte Allan"

Jag sätter mig i bilen och kör genom stan. Jag är på väg norrut, mot ålderdomen. Det är en gråmulen dag med regn i luften. Träden saknar ännu grönt men de är ändå inte kala utan flera av träden som står längs vägkanten är dekorerade i allsköns färger. Det är tydligt att vi närmar oss ett köpcentrum och att Mc Donalds inte ligger långt borta skvallrar det välfyllda diket om. Jag tänker på att vi använder bra mycket emaballage.

Jag svänger in på den tjälskadade vägen där en åldrig far väntar. Han reser sig mödosamt upp från stolskelettet som han släpat ut från förrådet och hälsar: "Hejsan, Hejsan! Ja, jag har ju börjat lite men det är så svårt att gå här med käppen…"

-         - Det är bra pappa, men nu kan du gå in och vila dig lite", avbryter jag.

-          - Nej, jag ska hjälpa till, protesterar han.

-         -  Men pappa, du kan ju inte stå här i dörröppningen när jag ska…

-          - Va? Vad säger du? Jag hör ju inte, säger han

-         -  D u  b e h ö v e r  i n t e  h j ä l p a  t i l l. G å  i n  och  v i l a  d i g  l i t e, artikulerar jag.

-          - Ja, jag står här är svaret jag får. Jag resignerar.

-         -- Jag måste ha åkt på något, säger han plötsligt.

-          - Vadå, är du sjuk? Frågar jag.

-          - Jag vet inte, men jag orkar ju inget. Det ser du väl? Duger inget till. Jag är helt oduglig, resonerar han.

-        -   Det kan vara ålderdomen du drabbats av. Har hört att den går nu, säger jag och skrattar.

-         - Jaså du säger det, säger han med ett finurligt leende och fortsätter – men den drabbar bara gamla! Jag är ju bara åttiofyra!

-         - Ja,ja, fnissar jag. - Snälla pappa, gå nu in och vila lite. Jag har köpt wienerbröd åt dig. Ta en kopp kaffe! säger jag och börjar gå mot uthuset.

Jag börjar sortera och upptäcker en låda med mitt namn på. Jag öppnar och finner mina gamla babykläder. Hur har de hamnat här?  Jag måste helt enkelt ha dumpat en del av mina grejer här vid någon av mina nitton bostadsbyten, konstaterar jag. Jag ställer lådan lite åt sidan och rotar vidare och hittar då det lilla intarsiabordet med inbyggd speldosa, som pappa köpte åt mig på Capri. Jag går resolut mot bilen med mina fynd och tänker på att man har så mycket så man inte vet vad man har.

Nu ska jag ta itu med pappas grejer och är uppriktigt glad att de är färdiga för skroten, så att man kan slänga med gott samvete. Ut åker: en säng, en gammal madrass, en byrå, ett vitrinskåp med alla dockor som pappa köpt åt mig under sina resor (de var fuktskadade) och en massa maskätna brädlappar, fiskenät, uttjänta trädgårdsredskap, plastdunkar, hoptorkade limtuber, glasfiberväv. Jag blir ståendes med glasfibern i handen och minns när pappa skulle bygga sig en båt. Herregud, som han slet med den! Han plastade själv in skrovet på den tio meter långa motorseglaren. När det arbetet var klart kom han dessvärre på att han skulle ha en bastu i båten och tog då motorsågen och tog av en bit av taket! Båten låg sedan i skogsbrynet och påminde honom om hans tillkortakommanden, den blev nämligen aldrig färdig. Jag fortsätter rotandet och hittar en livboj med texten: ” Spela inte Allan” på. Men pappa ville ju bara kunna segla ut på de stora haven! Stackars lilla pappa som försökte leva sin dröm. Men det var ett dåraktigt företag från början till slut. Att bygga sig en båt kräver nog mer än en man och det hjälper inte att han, som i det här fallet, heter Allan!