Försoning: Månflickan

Månflickan

Månen tittade ner på den sovande byn. Slösade med sitt silverglitter. Hon låg obekvämt, vänsterarmen hade domnat under henne och hon var törstig. Hon stirrade anklagande tillbaka på månen och sade: Du skulle vaka över mig i livet! Så kommer du nu! Men innerst inne välkomnade hon döden. Döden inträdde klockan 03:57, lördagen den 27 juli 2005. Hon låg väl synlig i ett dike. Ingen var egentligen förvånad. Hon var full förstås, sa byborna, hade väl halkat och blivit liggandes. Det mest förvånande var väl att hon hade levt så länge, sade man. I byn visste alla allt om alla och ändå visste de ingenting.

När modern hade dött hade hon blivit ensam kvar med fadern. Hon fick sköta det mesta i det lilla hushållet, som att laga mat och städa. Allt skulle vara klart när fadern kom hem på kvällen, inklusive läxläsningen.

Hon var vad man brukar säga, ett ensamt barn. Hon brukade dock ha sällskap med några andra barn till och från skolan, men hon hade ingen riktig vän. De andra barnen pratade och skrattade, själv gick hon tyst. De andra barnen fann henne annorlunda och fann därför anledning att reta henne. Men de slog henne inte, det aktade de sig för men slänga skolväskan i en vattenpuss kunde de roa sig med eller knuffa henne. Hon sa aldrig någonting, hämtade bara väskan och gick tyst vidare.

Om man gick förbi deras hus på eftermiddagen kunde  man se henne, sno likt en liten råtta fram och åter mellan spisen och det dukprydda köksbordet. Allt skulle vara skinande blankt och maten skulle stå på bordet då fadern steg in genom dörren. De satte sig genast till bords. Måltiderna  präglades av tystnad. De hade ingenting att säga varandra. Väggklockan tickade.
 

Efter middagen diskade hon, fadern lyssnade på radio. Hon brukade dra ut på diskandet, tänkte att då skulle det bli för sent, men det blev aldrig för sent. Efteråt stod hon på knä i sängen, stirrade ut genom fönstret på Gubben i månen. Höststormen rev och slet i trädet utanför och Mia mindes att när hon var liten brukade mamman berätta månsagor för henne då hon var rädd. – Du vet Mia, månen vakar över alla barn, hade hon sagt. Och Mia hade frågat om modern kunde plocka ner månen åt henne. Då hade modern skrattat och smekt hennes kind. – Du måste somna först, förstår du. - Men sen mor, tar du ner månen sen? –Ja visst, jag ska lägga månen här, på din huvudkudde, hade hon svarat.  Och nu står Mia här och viskar till månen: - Varför vakar du inte över mig?

Vintern hade tagit ett fast grepp om byn. Mia hade blivit stor och fått det på kvinnors vis. Fadern hade upptäckt lindorna, som hon kastat på elden, så nu lät han henne vara i fred. Men en dag hade han tagit med henne till staden. De hade åkt buss, länge. De hade gått in i en stor byggnad, två trappor upp där en sköterska i nystärkt mössa tagit emot. Fadern hade fått fylla i ett formulär och en man i vit rock, bakom det stora skrivbordet hade ställt några frågor. Hon hade inte svarat, det var fadern som förde hennes talan. Hon hade tittat ner på sina händer, gömt de sönderbitna naglarna i klänningsfållen. De hade tvättat henne och givit henne en säng. När hon vaknade mitt i natten  och såg månen kasta en silverstrimma genom fönstret, viskade hon: - Det är samma måne, samma måne. Några dagar senare hämtades hon av sin far.

Så hördes åter det taktfasta knirkandet från hennes säng.