Du var förändrard

Jag sitter på toalettstolen när min dotter skumbadar. Det är skum över hela golvet och på huvudet har hon byggt en mössa av skum. – Titta mamma, titta! säger hon och skrattar förtjust. Då minns jag ett annat badrum en gång för länge sedan ; jag sitter på toalettstolen, ser på dig där du ligger i badet. Jag stirrar fascinerad på dina bröst. –Mamma, mamma, Ia har så fina bröst. De flyter så fint på vattnet, ropar jag ut genom den öppna dörren. Mamma skrattar, du ler.

Jag minns sista gången då du var här. Vi träffades på ett café och hade inte setts på ett par år.  Du var förändrad. Du var liksom frånvarande där du satt, vacker och lite förvånad, i den röda plyschsoffan. Du kunde inte bära din kopp och ditt fat men jag hjälpte dig – gärna. Du tog en enda tugga av Napoleonbakelsen och det var den sista gången du kunde resa hit.

Två år senare åker jag till dig, du min vackra älsklingsmoster. Brunt tåg och brandgul rälsbuss skulle ta mig till dig. Skog, hus, sjöar rusar förbi. Men mina tankar är långsamma och oroliga.

Så kommer jag till dig.(Äntligen). Nu är vi alla här, vi dina närmaste. De andra hade redan varit här några dagar. Du hade inte känt igen dem idag. Jag samlar ihop mig, försöker vara stark.

Steril doft. Inga personliga saker. Ett bord och en stol. En säng och du, liten som en fågelunge! Jag faller på knä vid din bädd; gråter. Du smeker mitt hår och viskar tyst mitt namn.

Tre dagar senare kan du (äntligen) lämna oss.