En atlet

Han var kort. Han var smal.

Och det var allmänt känt

att han var något omnipotent.

Han var man. Han var svag.

Och alla visste de det

att han ville så gärna bli en atlet.

Han blev dum. Han blev stygg

av tabletterna små

Och började värnlösa kvinnor slå.

Han åkte dit. Skaka` järn.

Nu hade lyckan vänt

dessutom blev han något impotent.

Blanda Forts. Automatsalvan

Forts. Automatsalvan

Jag vaknar av att jag fryser. Jag konstaterar att jag ändå måste ha sovit en stund, rädslan till trots, för på mitt armbandsur, en kopia från Cartier som jag hade köpt på gatan samma dag, pekar visarna på tre och fem. Klockan kan alltså vara fem i halv tre eller kvart över fem. Jag vänder och vrider mig i sängen. Med  sjalen över näsan ligger jag, småhuttrande, slutligen  i fosterställning.

Nu minns jag ljudet utanför och känslan inuti mig och försöker samtidigt bringa ordning bland mina tankar. Det är klart att jag tänker: Vad gör jag egentligen här? Jag inser att jag hade inte hade förstått  vidden av vad som väntade mig. Jag hade bara vetat en enda sak; jag måste hit.

Det hade inte varit lätt att skaffa visum, men jag hade kontakter. De behövde emellertid smörjas. Till slut hade jag i alla fall stått där på gatan med några stämplar, och jag kunde beställa min flygbiljett. Reseföräkring behövde jag inte tänka på; det gick inte att teckna.

Det var med spänning jag steg på bussen. Ja, faktiskt en viss förväntan. men jag kan fortfarande minnas när känslan förändrades;  jag tittade ut på en gråmulen stad genom bussfönstret. Då först blev jag rädd och tårarna rann i takt med regnet som strilade nerför rutan och jag kände mig så ensam. Jag var ensam.

Fasten seatbelts-skylten hade tänts. Jag fumlade, som alltid, med knäppet. Kramade slutligen armstöden och förberedde mig för landning.

Det var med bultande hjärta som jag hade stigit av planet. Ändå kom det som en chock: transithallen var full av automatvapen, skjutklara. Det var det enda jag såg. Samtidigt sökte jag ängsligt med blicken efter den välbekanta gestalten. Var var hon, min syster?

Automatsalvan

Ur Dagbok från Libanon

Den första natten

 Det är inte riktigt mörkt i rummet, än. Men det är kallt i rummet. Hus av betong i januari, är även fast  apelsinerna är mogna, kalla. Det finns en slags kylig råhet som aldrig försvinner.

      Jag ligger med sjalar runt huvud och hals. Fryser. Riktiga raggsockor har jag på mig också. Tre filtar döljer resten av min hud, ändå fryser jag. Jag hade tänkt skriva i min dagbok, här ensam med mig själv. Då slocknar ljuset. Det brukar det göra så här dags. Psykologisk krigföring kallas det visst.

Ett automatgevär ger ifrån sig sitt omisskännliga ratatatata.

Bröstfladder. Jag lyssnar ut i natten. Hur nära är de? Jag försöker skingra tankarna genom att återskapa de senaste timmarnas samtal på det madrassbelagda golvet. Men jag kan inte tänka, bara känna. Det jag känner är rädsla. Hjärtat skenar. Mitt bröst häver sig, stötvis. Jag kommer att tänka på den vackraste raden  i romanen Strändernas svall: De andades in. De andades ut. Flämtande.

snurra

En helt vanlig dag, då

Andnödsmorgon

                    Bröstfladderkänsla

                    Tankesnurrsurr

 Sobrilsnark

SALT

S aktmodigt 

A vaktande 

L etade hon 

T ålmodigt bland travar av olika saltförpackningar i ICA-butiken.

En perfekt dag

Sobrillugnet lade sig
som en varm filt över hennes bröst.

Forts Hotet

Forts på Hotet

Du vaknade, saknade dig själv.

Du hade fortfarande lite ont i kroppen, men det var sekundärt. Egentligen var det värst med själen, men det, det orkade du inte ens tänka på. Hur som helst; den syntes inte utanpå.

Du lade omsorgsfullt på en brunkräm. Du synade ansiktet noga i spegeln och tog lite glans på läpparna, mascara på ögonfransarna, så till sist lite rouge på kinderna . I vanliga fall brukade du vara brun så här års och använde aldrig brunkrä, inte ens på vintern. Du såg dig i spegeln, inte ett spår, du var nöjd och de nya kläderna som du köpte igår satt perfekt. Du var noga med ditt ytte nu. Håret hade börjat växa ut på dig, fläckarna syntes inte längre, så du behövde inte längre göra något särskilt åt det, bara kamma. Du försökte le, men det blev mest en grimas: OK guys, here I come! sa ändå ditt kroppsspråk, när du grabbade handväskan, låste dörren, tog trappornai ett svep och gled ut på gatan med högburet huvud.

Hotet

Hotet

Orden föll. Du skulle aldrig glömma dem eller känslan när de fallit.

Du underst . Han ovanpå. En förbipasserande skulle ha tagit er för ett kärlekspar.

”Jag måste döda dig ”. Det var det han hade sagt. ”Jag måste döda dig.” hade han upprepat. ”Förstår du det?”  hade han sedan skrikit med fradgande mun och stirrande blick.

Hans händer runt din hals.

”Ja, jag vet” hade du hest viskat. ”

Skrock

Stegar, speglar och annat strunt

Skrock! Trodde jag läste fel. Det är väl inget att skriva om?  Jag är absolut inte skrockfull, har aldrig varit, kommer heller aldrig att bli. Jag skrattar hånfullt när någon klagar på att jag lägger nycklarna på bordet och inte borde göra det. Och jag går alltid under stegar, varför ödsla tid på att gå runt?

Och så det där med att en spräckt spegel skulle ge sju års olycka. Det är bara bullshit! Borde väl jag veta? Jag är ju inne på mitt, låt se nu, trettioandra olyckliga år! Ja, så länge är det väl nu? Det började när jag… ja just det, trettiotvå år blir det i år.

Och jag spottar alltid tre gånger då jag ser en svart katt på vägen. Eh, hur tänkte jag nu?

Osynligt: Dagbok från Libanon

Dagbok från Libanon

Januari 1989
 
Doften av mynta, kanel, och glädje slog emot oss då vi steg in.

Hon tog mig genast under armen, som vore jag hennes förtrogna, lotsade mig runt bland alla rätter, förklarade, pekade, visade och placerade slutligen en tallrik i min hand. Jag började förse mig. Där fanns Tabouleh – den underbara salladen med smak av mynta, bladpersilja och citron, Laban Ochiar– den krämiga gurkyoghurten, otaliga grönsaksrätter – tillagade på mormors vis, kyckling med koriander, oliver i alla dess storlekar och olika inläggningar, det typiska uppblåsta tunnbrödet, frukter, förstås. Vi åt och vi drack. Ute föll granatregnet.

Då kom hon igen, den vackra, smög sig tätt intill, frågade: ”Tycker du om maten”? ”Jag älskar den” svarade jag. ”Om du vill så kan jag lära dig att laga libanesisk mat. Du kan komma hem till oss och vi kan laga mat en hel dag.” sade hon och skrattade. Jag såg på den vackra, smala flickan vars mun skrattade men vars ögon liksom grät. Jag tänkte: hon har inte ätit någonting av det dignande bordet. Jag sade: ”Ska du inte äta? ”Men nej, hon var inte hungrig, hade ju smakat medan hon lagade maten tillsammans med sin mor och moster.

Hon ville gärna att vi skulle bestämma en dag. Hon var angelägen. Som jag ångrar att jag aldrig kom. Som jag har tänkt på henne under alla dessa år för jag såg, såg det osynliga. Sist jag hörde något, och det är säkert fem år sedan, låg hon på sjukhus med dropp. Diagnos: Anorexia nervosa, en västerländsk sjukdom?

Attityd

En annan i mörkret

”Men vad har du gjort?” Du är ju alldeles lerig!”  Han svarade inte, räckte bara fram lappen som fröken skickat med. "Men Lars, du måste skärpa dig! Du kan inte ha en sån där attityd, då hamnar du alltid i bråk. Jag förstår inte att du är så himla kaxig. Det är farligt att bråka med högstadiekillarna. En dag kommer du åka på ordentligt med stryk.” Han svarade inte, knyckte bara på nacken. "Vann du" frågade lillbrorsan? "Va fan tror du?"

”Skynda dig och byt kläder, maten är strax klar!” Han lommade in på sitt rum och bytte kläder och tänkte på ingenting.  Men han visste vad han kände; en skön känsla av makt och kontroll. Han var så djävla stark !

Felix pulvermos och frukostkorv hade mamma lagat. Sådana här kvällar blev det bara snabbmat. Han kunde knappt få ner något, det knöt sig i magen. Men så spottade han upp sig och klippte till lillbrorsan när han inte gav honom ketchupen tillräckligt snabbt. 

”Ni  får inte använda spisen och inte leka med tändstickor. Hör du det? Du är storebror och har ansvar.”  Hon låste dörren och gick, men kom tillbaka och klappade honom på kinden och sa: Det är bra att du är så stark, nu när ni ska vara ensamma hela natten.  Hon log och bad att han skulle låsa om henne.

Lillebror sov redan i sin säng. Han visste att det skulle dröja timmar innan han själv kunde somna. Han vände och vred på sig. Han kände hur hjärtat slog. Han lyssnade efter ljud, farliga ljud. Vad skulle  han göra om det faktiskt kom en tjuv eller en yxmördare. Han kunde i alla fall numret till polisen och till de flesta grannarna. Skulle han hinna ringa? Till slut gick han upp och tände lampan och gläntade på dörren till lillebrors rum. Försiktigt lyfte han på täcket och gled omärkligt ner bredvid honom. Han visste att det inte skulle dröja länge förrän han sov.

Belöna: Nemesis metamorfos lönade sig

Nemesis metamorfos

Hon satt fast i sin egen gyttja. Samtidigt frättes hon inifrån av sitt hat och av sitt hämndbegär.
Hon slog med vingarna för att komma loss. Sparkade, men sjönk bara längre och längre ner i sin svarta sjuka. Hon kände sig plötsligt dödstrött. Hon var trött på sig själv. Trött på sin egen hämndlystnad . Trött på sitt hat.

I det samma som hon erkände sitt  självbedrägeri kunde hon göra sig fri. Hon flög. Hon flydde norrut. Då hon färdats i hundra och en natt såg hon för första gången ljuset. Hon flög ljuset till mötes och mötte för första gången sig själv. SÅG sig själv för kanske första gången?

Under sig såg hon allt det vita pysande breda ut sig. Hon ville falla. Föll. Hon famnades av det vita. Hon såg en stjärna falla. Hon slöt sina ögon och önskade. Sakta började hennes vingar att rytmiskt röra sig tillsammans med hennes underkropp. Hon gjorde vad alla barn gjort sedan urminnes tider. Detta är La dolce vita, tänkte snöängeln och log sitt första ljuva leende.

Glass i Amos Oz verktygslåda

Glass i Amos Oz verktygslåda

Han måste ju ha fått frågan hur många gånger som helst: ”Hur kommer du på allt? Varifrån får du dina berättelser?” Och författaren ler lite kryptiskt och säger: ”Glass. Allt kommer sig av glassen jag fick som barn.” Så berättar han om att han var enda barnet både i familjen och i bekantskapskretsen och när hans föräldrar skulle träffa sina vänner på restaurang var han tvungen att följa med, men han måste vara tyst. Då mutade de honom med glass. Där satt han och åt sin glass och iakttog människorna, gav dem namn, fann ut deras relationer. Så småningom kunde han fantisera ihop hela berättelser.

Själv fick jag nästan aldrig gå på restaurang när jag var liten… Å andra sidan fick jag mycket glass. Fast det var ju hemma, när vi hade installerat frys. Jag kan dessutom inte påminna mig om att jag någonsin satt på mitt rum och fantiserade. Jag skulle knappast kunna säga att glass ingår i min verktygslåda.