Blanda Forts. Automatsalvan

Forts. Automatsalvan

Jag vaknar av att jag fryser. Jag konstaterar att jag ändå måste ha sovit en stund, rädslan till trots, för på mitt armbandsur, en kopia från Cartier som jag hade köpt på gatan samma dag, pekar visarna på tre och fem. Klockan kan alltså vara fem i halv tre eller kvart över fem. Jag vänder och vrider mig i sängen. Med  sjalen över näsan ligger jag, småhuttrande, slutligen  i fosterställning.

Nu minns jag ljudet utanför och känslan inuti mig och försöker samtidigt bringa ordning bland mina tankar. Det är klart att jag tänker: Vad gör jag egentligen här? Jag inser att jag hade inte hade förstått  vidden av vad som väntade mig. Jag hade bara vetat en enda sak; jag måste hit.

Det hade inte varit lätt att skaffa visum, men jag hade kontakter. De behövde emellertid smörjas. Till slut hade jag i alla fall stått där på gatan med några stämplar, och jag kunde beställa min flygbiljett. Reseföräkring behövde jag inte tänka på; det gick inte att teckna.

Det var med spänning jag steg på bussen. Ja, faktiskt en viss förväntan. men jag kan fortfarande minnas när känslan förändrades;  jag tittade ut på en gråmulen stad genom bussfönstret. Då först blev jag rädd och tårarna rann i takt med regnet som strilade nerför rutan och jag kände mig så ensam. Jag var ensam.

Fasten seatbelts-skylten hade tänts. Jag fumlade, som alltid, med knäppet. Kramade slutligen armstöden och förberedde mig för landning.

Det var med bultande hjärta som jag hade stigit av planet. Ändå kom det som en chock: transithallen var full av automatvapen, skjutklara. Det var det enda jag såg. Samtidigt sökte jag ängsligt med blicken efter den välbekanta gestalten. Var var hon, min syster?