Mission impossible?

S

Ett varv till

Ursäkta, kan någon stoppa karusellen?

Den snurrar  alldeles för fort.

Orkar inte ett varv till. 

Yrare än yr.

Stanna då för helvete!

Stannar? Stannar inte!

Men snälla!

Hallå!

Ursäkta, jag måste få lägga mig en stund.

Ända in i märgen trött.

Vila.

Sova.

Vara

Andas mig.

Ursäkta Livet,  jag vet inte exakt när jag kommer åter. 

Vet bara:  du väntar inte under tiden jag stressar ihjäl mig.

Ändå: klamrar krampaktigt fast 

toksnurrar 

ett varv 

till

I 

självförbränningsapparaten.

Ömhetsbeviset

Naken framför garderoben

med hängande bröst,

magen i dallrande veck

och kratrar som efter ett meteoritnedslag

omsluter du likväl ömt min kropp.

En kopp kamomillte

Först som en förnimmelse - en doft av eld. Sedan undrar jag vem som grillar korv i ösregnet här på torget? När jag närmar mig ser jag några ungdomar som bjuder uteliggare på värme, kaffe och smörgås under tak. Själv hastar jag genomsur och hukande mot hemmet - mitt hem. Jag har inget att klaga på. Inget, tänker jag när jag byter om till morgonrock och kryper upp i soffan med en filt över fötterna och en kopp värmande kamomillte.

Det röda radhusområdet

Det var väl som vilket radhusområde som helst. Välartade medelklassfamiljer, de flesta. Ja, det fanns ju en missbrukarfamilj, men dem hälsade vi knappt på vidare fanns det en familj med utvecklingsstörda barn, dem däremot hälsade vi på. (Den förra hade sig själv att skylla, den senare var det synd om). Människorna här var inte frånskilda och ingen var singel. Nej, här bodde präktiga människor i sina tillrättalagda sockerlådor med uteplats och och prunkande rabatt.

På det hela taget vilade det ett skimmer över området med skylten: Privat område. Och vi barn lärde oss tidigt att skilja på kända och okända, på mitt och ditt. De främmande jagade vi bort, hotade med storebror eller pappa som skulle ge dem stryk, om de inte omedelbart gav sig av. De kända hälsade man artigt på.

Det är klart att det fanns de mammor som slog sina barn och de män som slog sina hustrur. Det skvallrade blåmärken och tunna  väggar om, men det var ju inget man pratade om. Däremot kom det en del rykten i svang när en ny familj flyttade in. Mannen var stor och bullrig, omnipotent. Hans kvinna (ja, det var hans kvinna) var också stor men hon var tyst. Väldigt tyst. Det sades att han tvingade henne att jobba på ett massageinstitut, men det hette att hon jobbade på bank. Hon brukade förresten komma hem ganska sent.

På andra sidan fotbollsplan låg hyreshusen. Där bodde de andra, de med problem: ensamma, fattiga, arbetslösa med snoriga sniffande skolkande ungar. Och jag undrar om det inte bodde en zigenarfamilj där också, jo, minsann gjorde det inte det! Några andra invandrade var det inte tal om.

Man gick förbi hyreshusen på rad när man Ibland fick gå själv ner till centrum. Då behövde man inte korsa en enda gata, eftersom det var gång- och cykelbana hela vägen. Å andra sidan var det många gångtunnlar som skulle passeras och där kunde en och annan blottare stå. Det tyckte man var läskigt och då fick man gå en omväg. Mamma sa att de inte var så farliga, men man skulle inte prata med dem, bara gå vidare. Vi flickor tyckte nog inte att de var så menlösa precis där de stod och höll på! Nej, det var nog inte bättre förr, och jag tror nog att det fanns fler synligare blottare förr!

De röda skorna

Försiktigt tog hon på de nya strumporna, som skimrade som bärnsten, rädd att få en maska. Och så underklänningen - svart. Hon satte lite rött läppstift på läpparna, log åt spegelbilden och strök med händerna över den nya  klänningen, som smet åt över den vältränade kroppen. Hon såg bra ut och det visste hon om. Hon var en sådan som aldrig behövde stå ensam i en bar. Nu slog hon upp ett glas vitt åt sig och väntade.

En ringsignal. Hon tog vant på sig de röda högklackade skorna och gled som en panter mo dörren. Öppnade. Tryckte sig hårt mot honom. Hetsigt sökte de varandras tungor. Kroppar mot kroppar. Kläder i en sträng på golvet. En röd sko på mattan i sovrummet. Flämtandet.

Hon njöt av att ha honom hos sig igen. - Kunde de inte försöka igen, viskade hon, rädd för att skrämma bort honom. - Nej, han hade ju Kristin nu och det var ju faktiskt slut, och de kunde väl fortsätta träffas så här? sa han och kysste henne lätt på bröstvårtan, log retsamt åt henne, då han såg hennes blick. Hon reagerade direkt, som alltid då han rörde henne och de älskade igen - ordlöst.

Till brädden full av honom men själen tom. Hon ringde. Bönade och bad, ville ha, nej krävde en förklaring. Då dryftade han sig till att säga: -Jag står inte ut med att du har fotsvett.

Denröda slipsen

Vaknar (saknar som vanligt mig själv)

Stapplar upp i blindo

Pudrar näsan

Förbereder frukost

Väcker barn

Duschar 

Sminkar (nödvändigt numera)

Pressar in valkarna

Frukosterar

Tjatar lite

G å r .

T ä n k e r   T a n k a r.

Jobbentrar

Dricker kaffe

Plockar

Byter skepnad

Lektionerar

Närvarokontrollerar

Undervisar

Pausar

Svär över död telefon

Suckar över sakernas tillstånd

Lektionerar

Entusiasmerar inför en svår uppgift

Hämtar nåt jag glömt

Dricker kallt kaffe

Sue Ellen-suckar ljudligt

Lektionerar

Svarar på frågor

Lunchar ute - Sushi

Gnäller 

Gnäller lite till

Suckar

Släpar

Lektionerar

Närvarokontrollerar

Entusiasmerar ännu en klass. (Jo, det kan jag faktiskt!)

Pausar

Instruerar städaren

Stönar - ingen internetuppkoppling

Lyssnar

Stöttar

Lektionerar

Stilanalyserar en text

Driver framåt

Felkopplar mellan TV och dator. Hur fan gör man?

Gör något annat

Fyller i en lista

Diskar

Suddar - inte eftersom jag använt fel penna.

Spritar istället hela tavlan - gnider, gnider, gnider.

Slutar

Tröstar tårtrillande

Pratar

Blundar lite - trött

Orkar - inte alls. Jo det gör jag visst!

Samlar

Plockar

Letar

Letar mer

Konstaterar att mitt skrivbord är för litet

Svär

Letar ännu mer

Beställer sedan nya patroner (Nej, jag ska inte skjuta någon)

Får veta att pappas plånbok kommit bort på sjukhuset.

Ringer, skäller, gormar och går på

Skjuter - undan en bänk

Pudrar näsan

G å r .

T ä n k e r .

Tänker att det är bra att veta vad man vill, med sitt liv menar jag.

Konstaterar att jag inte vet.

Besöker den svage, en gång min store starke far, som frågar efter sina pengar.

Ljuger. VågarSäger att jag tagit hand om plånboken. 

Får veta att det är vårdsamtal i morgon. - Om jag kan närvara, i morgon?! Det beror ju på, tänker jag, om jag kan ställa in livet, be det vänta lite.

På tunnelbanan tänker jag; nu är det nog.

Skjuter - ändå undan tankar på att bygga upp mig, mitt, jag. 

Trapptränar

Sofframlar

Familjeumgås

Puffar

Skriver - inte nu.

Försöker hinna läsa DN

Äter fläskpannkaka med familjen

Tvångsspelar piano med barn, alltså jag måste spela och blotta mig.

Förhör läxor

Plånboken är funnen - intakt med Visa-kort - och kod. Gud, att jag inte sett den lappen! Vet inte varför, men kommer plötsligt att tänka på när jag virkade en röd slips till min pappa. Han fick den då han skulle till Sydamerika. Han lovade dyrt och heligt att vinka med den från planet. Jag ler vid minnet, slipsen var dessutom gräsligt ojämnt virkad.

Förbereder morgondagen

Läser "Sorgesång för Easterly"

T ä n k e r på ett folk och dess galne diktator

Googlar Zimbabwe

TV-slappar framför Dallas - Sue Ellen har också blivit äldre.

Oroar mig för min bristande hjärnkapacitet. Vad har hänt?

F l ä t a r   v a c k r a   m ö r k a   h å r s l i n g o r .

S y r  i en knapp - gör jag inte. Det gör min man.

Gäspar stort

Håller modet uppe

Ber tyst om nåd

Älskar - gör jag inte  heller

utan slocknar med min man, nallen, paddan, samt Ola Schenström som viskar i mitt öra och hjälper mig att behålla fokus.

Drömmer om den röda slipsen.

Vaknar (saknar som vanligt mig själv)

Stapplar upp i blindo

Pudrar näsan

Förbe...

PS. Ola Schenström är mindfulnesinstruktör DS

Fem haikudikter

Smyger fram mot träd.

Pallar rödglänsande frukt -

delar med en älg.

Hösten är här med 

röda lockande äpplen -

Rådjuren mumsar.

Går till grannens tomt

äter av förbjuden frukt -

äpplet var ruttet.

Solen skiner varmt

från klarblå himmel;

höst i oktober.

Luktärten doftar

lockar liten blåvinge -

en oktoberdag.

Svarta krumelurer

Jag var aldrig ute efter att göra intryck.
Jag sökte ett uttryck - för tankar.

Fann -
svarta egensinniga krumelurer
med vilka allt eller inget kan berättas;
som att jag idag plockat svamp - 
och gråtit.

Sanningen

- Mamma, får jag köpa Nutella om jag köper för egna pengar?

- Eh, vet ente, måste fixa en grej nu.

- Men mamma får ja eller inte?

- Eh...ja... Eh...

Nästa dag

- Men vad e re här?

- Nutella!

- Vem har köpt de?

- Ja. Ja fråga ju.

- Va? Men de e ju jätteonyttigt!!!

- Men mammaaaaa, man lever bara en gång.

Ridå.

Du vet, du vet - tror du

Jag vet att du vet att jag vet mer än du vet.

Men du tror att du vet mer än du vet om vad jag vet om mig själv.

Ingen stor lek

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. 

Men det är inte precis en stor lek att gå upp

på morgonen och släpa sig till jobbet.