torsdag 18 oktober 2012

Det röda radhusområdet


Det var väl som vilket radhusområde som helst. Välartade medelklassfamiljer, de flesta. Ja, det fanns ju en missbrukarfamilj, men dem hälsade vi knappt på vidare fanns det en familj med utvecklingsstörda barn, dem däremot hälsade vi på. (Den förra hade sig själv att skylla, den senare var det synd om). Människorna här var inte frånskilda och ingen var singel. Nej, här bodde präktiga människor i sina tillrättalagda sockerlådor med uteplats och och prunkande rabatt.

På det hela taget vilade det ett skimmer över området med skylten: Privat område. Och vi barn lärde oss tidigt att skilja på kända och okända, på mitt och ditt. De främmande jagade vi bort, hotade med storebror eller pappa som skulle ge dem stryk, om de inte omedelbart gav sig av. De kända hälsade man artigt på.

Det är klart att det fanns de mammor som slog sina barn och de män som slog sina hustrur. Det skvallrade blåmärken och tunna  väggar om, men det var ju inget man pratade om. Däremot kom det en del rykten i svang när en ny familj flyttade in. Mannen var stor och bullrig, omnipotent. Hans kvinna (ja, det var hans kvinna) var också stor men hon var tyst. Väldigt tyst. Det sades att han tvingade henne att jobba på ett massageinstitut, men det hette att hon jobbade på bank. Hon brukade förresten komma hem ganska sent.

På andra sidan fotbollsplan låg hyreshusen. Där bodde de andra, de med problem: ensamma, fattiga, arbetslösa med snoriga sniffande skolkande ungar. Och jag undrar om det inte bodde en zigenarfamilj där också, jo, minsann gjorde det inte det! Några andra invandrade var det inte tal om.

Man gick förbi hyreshusen på rad när man Ibland fick gå själv ner till centrum. Då behövde man inte korsa en enda gata, eftersom det var gång- och cykelbana hela vägen. Å andra sidan var det många gångtunnlar som skulle passeras och där kunde en och annan blottare stå. Det tyckte man var läskigt och då fick man gå en omväg. Mamma sa att de inte var så farliga, men man skulle inte prata med dem, bara gå vidare. Vi flickor tyckte nog inte att de var så menlösa precis där de stod och höll på! Nej, det var nog inte bättre förr, och jag tror nog att det fanns fler synligare blottare förr!

6 kommentarer:

  1. Ibland ljuger vi så vi tror oss själva.

    SvaraRadera
  2. När det gäller fördomar har vi kanske blottlagt några fler nu. Men jag vet inte säkert - jag tror att v har fått nya istället.

    SvaraRadera
  3. Du blottar ett och annat i din text. Bra skrivet. Jag håller med Kalle Byx.

    SvaraRadera
  4. Härligt miniporträtt av en radhusby före dataåldern.

    SvaraRadera
  5. Gillar den osentimentala 'pratiga' rösten. T ex "Och jag undrar om det inte bodde en zigenarfamilj där också, jo, minsann gjorde det inte det! Några andra invandrade var det inte tal om."

    SvaraRadera
  6. Nej det var inte bättre förr ;)
    Väl skrivet!

    SvaraRadera