Osynligt: Dagbok från Libanon

Dagbok från Libanon

Januari 1989
 
Doften av mynta, kanel, och glädje slog emot oss då vi steg in.

Hon tog mig genast under armen, som vore jag hennes förtrogna, lotsade mig runt bland alla rätter, förklarade, pekade, visade och placerade slutligen en tallrik i min hand. Jag började förse mig. Där fanns Tabouleh – den underbara salladen med smak av mynta, bladpersilja och citron, Laban Ochiar– den krämiga gurkyoghurten, otaliga grönsaksrätter – tillagade på mormors vis, kyckling med koriander, oliver i alla dess storlekar och olika inläggningar, det typiska uppblåsta tunnbrödet, frukter, förstås. Vi åt och vi drack. Ute föll granatregnet.

Då kom hon igen, den vackra, smög sig tätt intill, frågade: ”Tycker du om maten”? ”Jag älskar den” svarade jag. ”Om du vill så kan jag lära dig att laga libanesisk mat. Du kan komma hem till oss och vi kan laga mat en hel dag.” sade hon och skrattade. Jag såg på den vackra, smala flickan vars mun skrattade men vars ögon liksom grät. Jag tänkte: hon har inte ätit någonting av det dignande bordet. Jag sade: ”Ska du inte äta? ”Men nej, hon var inte hungrig, hade ju smakat medan hon lagade maten tillsammans med sin mor och moster.

Hon ville gärna att vi skulle bestämma en dag. Hon var angelägen. Som jag ångrar att jag aldrig kom. Som jag har tänkt på henne under alla dessa år för jag såg, såg det osynliga. Sist jag hörde något, och det är säkert fem år sedan, låg hon på sjukhus med dropp. Diagnos: Anorexia nervosa, en västerländsk sjukdom?