Jag var sjutton år och ute på min första tågluff. Jag var förälskad nästan hela tiden genom Österrike, Grekland, Italien och Frankrike. Men på Englands sydkust blev jag kär, på riktigt. Hans ögon var bruna, hans hår var korpsvart och hans hud gyllenbrud. Han var som en romersk gud, fast han var skotte! Det blev tre dagars tonårsromantik och vi lovade att skriva till varandra.
När jag som vanligt rusade hem efter skolan för att vittja brevlådan , väntade ett brev. Förväntansfull öppande jag brevet. Med rodnande kinder läste jag om hur brevbäraren nästan varit tvungen att lämna fram brevet med tång och om hur min kärlek själv nästan dånat av doften då han fick det i sin hand.
Jag svarade aldrig på det brevet. Jag var så förnärmad och kände mig så skolflickslöjlig att jag suddade ut honom ur mitt liv. Charlie åkte omedelbart i papperskorgen, den var ändå inte äkta. Men jag minns fortfarande hur Charlie doftade eller luktade menar väl somliga!
Visst. Förälskelse luktar. Alldeles för mycket.
SvaraRaderaHärlig historia.
SvaraRaderaHihi ... det kanske var lika bra det! Att sudda alltså....
SvaraRaderaHan kanske hade rötter från romarnas tid i England :-)? Förstår att du blev ledsen.
SvaraRadera"Skolflickslöjlig" vilket genialt ord! Samtidigt, om han verkligen tyckt att du var löjlig på riktigt - jag menar mer löjlig än åtråvärd - så hade han ju aldrig svarat, åtminstone inte så fantasifullt! Men sånt fattade man ju inte då:)
SvaraRaderaUpplevt det samma med en grekisk gud! Men det doftade verkligen. I en vecka!
SvaraRaderavilken återblick gillade skolflicksaktig hittade till vissa saker
SvaraRadera