En gång var de kära i varandra

Det var andra återbesöket. De hade knappt pratat med varandra sedan det förra. I en korg låg använda, i en annan nya fula blå Skoskydd. Hon satte inte på sig några. Det gjorde han. "Hur hade det gått", undrade familjerådgivaren. "Inte alls", sa hon. "Jag tycker det är jobbigt, men jag vet vad jag vill; separera. Jag vet ju bara inte hur det ska lösa sig med bostad, vi har ju bara en väldigt liten hyresrätt. Den går inte att byta till två tvåor som är minimum, med tanke på barnet",  fortsatte hon något dämpad. Så fort han fick chans att tala höjde han rösten, som i affekt och berättade hur hon var och hur han ändå hade för avsikt att kämpa och hur han fått stå ut med hur mycket som helst, men ändå inte ville slänga bort alla år. Han skulle kämpa. Hon lyssnade och tänkte: jag har kämpat färdigt. Nu ska jag leva. Leva innan jag ska dö. 

Han gav sig inte. Gick på om hur mycket värre allt skulle bli med dubbla hyror. Nu skulle de verkligen inte kunna göra någonting! Hon tänkte bara på att hon skulle få lugn och ro. Kanske var det så här det kändes att flytta hemifrån, tänkte hon. Få bestämma själv. Ja, fy fan vad skönt det skulle bli, tänkte hon.

De gick mot bussen. Han ville veta hur hon tänkte. Hon sa som det var, att hon får skuldsätta sig eftersom han i alla år vägrat ta ett gemensamt lån för att få större lägenhet. "Så du har ditt på det torra, förstår du",  fortsatte Hon. "Vår lilla trea går ju att byta till en bra tvåa. Det blir din verklighet. Jag får ta lån, annars händer ju ingenting." "Ja, om du får lånelöfte, ja", sa han triumferande. "Det är inte så lätt må du tro", fortsatte han. Hon tänkte: en gång var vi kära och snälla mot varandra. 

En gång. 

Då.