På ett tåg

Där hon sitter ser hon sju människor om hon räknar med sig själv, två paddor, fyra nallar, ett Nintendo samt en iMac. En ganska ung farmor kommunicerar via sin mobil på teckenspråk, en tonåring spelar spel, en ung kvinna lyssnar på musik, en pojke spelar spel på paddan, pappan jobbar på datorn och hon själv skriver på paddan. Nallen har hon i beredskap för att visa sin biljett. Den unga kvinnan, som lyssnar på musik, läser  även en tidning.

Nu väljer den lille pojken att stänga av paddan och istället ta fram en bok om spöken. Han ber pappan läsa, som genast stänger av datorn. Men istället för att läsa i den boken försöker han få pojken att hellre lyssna när han läser "Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt, men han lyckas inte övertala pojken trots att han är lärare(!) Han får ge sig och läsa "Stora spökboken" som verkar handla om "sanna" spökhistorier.

Nu kommer en kvinna med en hund, eller det är nog snarare tvärtom! Hunden bryr sig varken om människor, paddor eller nallar, den drar hårt i kopplet, vill fram till varje pris. Kanske har han fått korn på att PRO firar jubileum med tårtkalas i Örebro idag.

Hon skriver vidare. Då hör hon en röst som hon känner igen. En person från det förflutna tornar upp sig framför henne. Det knyter sig i magen. Hjärtat bultar och hon får andnöd. Den gamla känslan av utsatthet gör sig påmind. Och så rädslan förstås, rädslan. Hon krymper ihop i sitt hörn, gömmer sig, sluter sig. Är inte längre. Finns inte längre. Hon ofinns. Oär.