Forts. På ett tåg

Hon, från det förflutna, står alldeles bredvid henne nu. - Någon har tagit min plats, säger hon högt och ljudligt och går på om hur besvärligt det är att behöva stå.  Är det hennes plats som jag har tagit, tänker hon förskräckt?  Så klart , så klart att jag skulle ta hennes plats, resonerar hon. Gud, varför skulle hon ta just den?  Hon kunde väl suttit kvar, baklänges, inklämd? Hon känner på sig att allt kommer att bli fel. Väldigt fel.

Nå, nu går hon äntligen en bit bakåt i vagnen. Bidar sin tid? Själv samlar hon fort ihop sina saker och beger sig till sin nu väldigt upptagna plats. Då kommer hon emot henne. Nej! Det går inte att undkomma. Gången är smal och hon är stor. Jättestor. Hennes tänder blottas i ett grin. Själv krymper hon ihop till en liten, liten flicka, knappt myndig. I fantasin har hon gått igenom vad hon skulle säga, göra om hon skulle stöta ihop med henne, men hon kom aldrig till klarhet med det. De alternativ som nu står till buds är: hälsa (avmätt), ignorera, spotta, slå. Hon väljer det första alternativet, har liksom inget val, men hon är inte nöjd. När de sedan samtidigt stiger av för att bege sig till samma konferens väljer hon att ignorera henne och med det känner hon sig nöjd. Till och med mycket nöjd.

Hemresan nästa dag bjuder på mycket natur men få djur. Människorna, de lyser nästan helt med sin frånvaro. Hon får nämligen en hel vagn för sig själv. En sådan där tjusig i tre våningar. Hon sätter sig högst upp och ser Sverige flyga förbi. Hon konstaterar att Sverige är grönt, ljusgrönt, mörkgrönt, skogsgrönt och, ja väldigt grönt helt enkelt med inslag av vita fläckiga stammar som ser väldigt uppkäftiga ut där de strävar mot himlen. Ifrån hennes upphöjda plats ser hon också det typiskt svenska lapptäcket som breder ut sig över jorden, den bördiga. Och ska hon vara ärlig så ser hon också vågigt blått.

Hon har nu åkt i en timme och arton minuter. Genom sitt fönster har hon då sett: en ormvråk, en kråka, fyra hästar, tre hundar, en moped, två golfbollar ( som hon först  trodde var strutsägg) samt sju människor i rörelse. Naturligtvis har hon sett hus, men inte många och inte tätt stående. Man kunde gott slänga upp ett par huslängor här och där och fylla det med människor! tänker hon. De som säger att Sverige tar emot för många invandrare har inte färdats genom vårt avlånga land med tåg! Här finns så mycket plats, så stora obebodda, och obetade ytor att det är synd och skam! Så där far tankarna där hon sitter i ensamt majestät på ett tåg och utom synhåll för elaka människor.