På personalfesten

- Vilket rum fick du?
- Fyra.
- Vilken tur!
- Va då rå?
- ja, att du inte fick 51, för då hade du fått dela med Annika och hon luktar ju så illa!
- Jaha.
- Ja, det är ju för hemskt att det ska va så.
- Vadå?
- Att hon luktar så illa.
- Mmm.
- ingen vill ju dela me na men nån måste för det finns inga andra rum.
- Jaha, säger jag.
Hon böjer sig fram, vill vara ännu mer förtroendefull, nickar åt Pelles håll och säger:
- Han får sova ensam.
- Jaha. Vilken tur han har!
- Jo men du förstår, ingen vill sova med honom.
- Va?
- Nej, det är ingen som tycker om honom.
- Nämen?
- Det är ju verkligen tråkigt att folk inte ska kunna komma överens när vi är en så liten arbetsplats. Visst är det konstigt, tycker du inte?
- Joo.
- Och tänk bara när du blev så illa behandlad. Ingen ställde upp för dig. Jag tyckte de var så fega.
- Joo, men dom vågade väl inte, var rädda om sina jobb. Det var ni väl alla?
- jo, men illa fall, på en sån här liten arbetsplats. Träffade du Linnea, nån gång, förresten?
- Neej, hon hade nog slutat när jag börja.
- Ja, Gud, det var en le käring må du tro.
- !
- Jo du förstår hon kunde...
- Ursäkta men jg måste... Sa jag och rusade upp från stolen. Jag hann precis ta skydd bakom ladan innan jag kräktes upp allt obehag som samlats i mig under kvällen.