Profeten

Den ligger i bokhyllan, den lilla boken som jag köpte inför Libanonresan 1988. Jag plockar varsamt fram den och läser: "En kvinna sade: - Tala till oss om Smärtan. Och han sade: Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd." Jag vet inte varför men Jag kommer att tänka på barnen, de tre små barnen som var på väg hem från skolan.

De pratade i mun på varandra, ivriga, som 10-åringar brukar vara.  Achmed, chaufförens son, och Kahled, hans vän, gjorde allt för att imponera på Samira. De berättade historier, gjorde grimaser och tävlade om vem som kunde hoppa längst.   Men Samira var sakletare och nu hade hon upptäckt att något  glimmade till vid tåspetsen. Hon böjde sig genast ner och tog upp den lilla berlocken, som någon tappat. Pojkarna skrattade och knuffades. Samira med de svarta lockarna dansandes på ryggen fnittrade bakom dem, glad åt sitt fynd.

Plötsligt hördes ett skrik. Pojkarna vände sig om, såg de svarta lockarna, klänningen och kroppen som låg alldeles stilla. Sedan såg de allt det röda. De skrek och ropade hennes namn. De ville springa fram till henne, men hindrades av vuxna som tvingade ner dem på marken, intill husväggen. Pojkarna grät. Så småningom upphörde eldgivningen och en vuxen sprang för att hämta barnens mödrar.

En mor skrek ut sin smärta. Sorgesmärtan känner inga gränser. Barnets ansikte fuktades av moderns tårar. Modern togs varsamt omhand av andra mödrar. En man bar på ett litet bylte, varsamt.

På kvällen kunde Achmed inte sova. Hans mor satt hos honom, smekte hans panna och viskade tröstande ord. Hans undrande ögon såg upp i hennes.  - Varför mamma, varför? - Jag vet inte, viskade hon och tänkte: våra barn vet inte om något annat än krig.

Jag blir sittandes med alla mina minnen, nästan ordlös. De får stanna hos Profeten, där de hör hemma, tänker jag och lägger tillbaka boken på dess plats.