Någonstans i Sverige Del 2

Plats: I bilen. Vår bil. Vi hamnade alltså inte i Limousinen.

Jag: Ja e hungrig. Hur har du tänkt med lunch?
Han: Ja har inte tänkt alls.
Jag: Nähä. Men du vet ju hur jag blir. Och jag vet ju inte vart vi ska eller nåt. När e de midda?
Han: Ja vet inte, det är flera parametrar som... Ja eh jag vet inte. Du förstår, de e nåra tider vi måste passa för å  komma dit vi ska och ja e lite osäker på hur lång tid allt tar och så, men det är inte så lång kvar till första anhalten. Men kan du'nte ta frukostägget vi slängde ner i kylväskan?
Jag: Jo, men ja e väldigt kaffesugen också. Kunde de inte va trevligt å stanna å ta en kopp kaffe, eller funkar inte det? Du måste bestämma eftersom ja inte vet vad de e vi ska passa.
Han: Jo, vi stannar vid första bästa. Där framme se're förresten ut att va nått.
Jag: Ok. Kör in där. Nä, förresten,  de ser ju'nte kul ut. 
Han: Julita ligger inte långt härifrån. Ska vi åka dit då?
Jag: Jo, de gör vi, va trevligt!
Han: Du vet, där e de han stjärnkocken Tommy Mykeli, eller va han heter, som leder restaurangen. De e ju'nte säkert  att man kan få sig en kopp kaffe å en macka, jag har  ju'nte kollat opp et.
Jag: Vi chansar. Dom har säkert nån mindre kaffestuga.

Några minuter senare kör vi av vid Julita. Vi hittar en reception innanför grindarna och jag går fram för att fråga efter ett cafe'.

Jag: Ursäkta, finns det ett café hör nånstans?
Hon: Ja, du menar bara ett café?
Jag: Jaa.
Hon: Ja, då har vi valt att lösa de så för dom som inte har tid att stanna å gå runt här, att ni åker 800 meter åt de hållet (pekar) och där kan ni hitta nån som kan ordna en kopp kaffe.
Jag: ???  Nu blir jag lite osäker på hur du menar. Hitta nån? Finns det kaffe eller finns det inte?
Hon: Ja, så har vi valt att ordna för dom som har bråttom eller inte vill betala 90 kronor i inträde. 
Jag: Jaha, så då finns de alltså kaffe därborta?
Hon: Ja visst!
Jag: Ja tack då.

Jag linkar iväg mot bilen. Ja, jag har fått skavsår eftersom jag prompt skulle ha mina
nya skitsnygga träskor på mig. Jag väntar vid vägkanten , mannen får hämta bilen. Nu är såväl humör som blodsockret nere i skosulorna.

Ah! En stor kaffepanna hänger och dinglar vid vägkanten 800 meter senare. - Här måste det vara, säger vi och kommer fort ur bilen. Vi kliver in i en stor lada. Det doftar inte kaffe. Det luktar ladugård!  På disken finns en massa godis och en ensam bulle skrotar på ett fat. Nej,här stannar vi inte! Vi är rörande överens, särskilt som vi tycker oss skymta  några grisar väl nära.

Vi kör vidare, nu längs Hjälmarens strand. Här nere vid strandlinjen ligger husen tätt på en mycket smal landremsa. På flera tomter står husvagnar uppställda. Antagligen problem med bygglov här, tänker jag förnumstigt. Men sedan skenar fantasin iväg igen och jag säger, lite förskräckt: - Vi ska väl inte sova i husvagn? Mannen ler i mjugg, förtjust över att ha vilselett mig, men säkert också särskilt glad åt att  jag lämnat hotellspåret. Nu svänger vi av ner mot vattnet. Aha, vi ska passa en bilfärja, tänker jag. Naturligtvis  är det matrast då vi kommer, men en liten enkel kaffeservering räddar oss och äntligen, äntligen får jag mitt kaffe i väntan på att bilfärjan ska ta oss till ...,  ja vart då?