Den snälla flickan

Snäll. Du smakar på ordet. Vänder och vrider, synar det under lupp. Man ska vara snäll. Det är ju trevligt med snälla människor. Och när du var liten skulle du vara en snäll flicka, men då var det i betydelsen lydig. Och det var du, då.  Men lydig blev du inte alls efter att ha lämnat hemmets bojor. Då blev du allt annat än snäll.

Det var skolk och streck i betyg och det ena jobbet avlöste det andra. Det var killar, det var sprit och det var stora minnesluckor och uppvaknande i främmande famnar. Du  älskade festen, yran, ruset, lusten.

 Ibland, men bara ibland genomfors du av en rysning. Ibland, men bara ibland kände du ett sting av något som du inte kunde sätta ord på. Du levde ju! Du ville känna dig fri och levande, men någonstans gick du sönder, bit för bit, atom för atom. En dag på väg till jobbet var det som om något grep tag om dig. Du kunde inte andas. Det rusade runt i huvudet och bröstet värkte. Varje steg du tog gjorde ont, man fick ringa efter ambulans. Man hittade inget fel. Kanske virus i lungorna? I veckor låg du hemma och käkade choklad, men värken i bröstet gav inte med sig.

Tjugofem år senare ligger du på akuten - igen. – Har du upplevt en liknande känsla tidigare? Känner du igen detta? frågar läkaren. Då brister det. Då förstår du att den känslan har du upplevt inte bara en gång tidigare utan flera gånger, även som liten flicka. Och nu har hon vaknat, den snälla, lydiga flickan. Hon som hade varit så snäll att hon hade hållit allt inom sig.