Försöker skriva Fri Haiku, alltså inte strikt 5-7-5.

Tre haikudikter på temat vattenfall

Inte ett spår syns
efter kajakerna;
vattenfallet dånar.

--------------------------
Skratt i kajaken;
efter vattenfallet -
tystnad

--------------------------

Efter vattenfallet
flyter kajaken nedströms -
upp och ner

utsträckta händer
försöker i fallet fånga
vandrande fiskar

-----------------------------

Haiku

Jag sprang fort i skog,
jagad med blodsmak i mun;
hoppas jag vinner!

Planerade pinsamheter

Hon hade varit pinsam så många gånger nu, utan att förstå det. Som den gången då hon kissade i tunnelbanan, full, glad och kissnödig. Eller när hon tävlade om att tömma glaset snabbast och sedan ramlade ihop på dansgolvet, full, glad och genant. Och den gången då hon drabbades av sin svarta sjuka och såg rött därför att hennes man dansat med en annan. Genast måste då hon flirta med någon annans man: full, glad och  besvärande. Och sedan på hem vägen gapa och skrika penibla tillmälen. Herregud, hon vill inte tänka på alla de gånger som... Om hennes döttrar bara visste, men aldrig att hon skulle berätta om något av dessa tillfällen, som alltid inträffade när hon var full. Det var besvärande, nej plågsamt, eller snarare smärtsamt att tänka på alla penibla situationer som hon försatt sig i och säkerligen skulle komma att fortsätta att försätta sig i. Hon måste bara sköta det lite snyggare i fortsättningen, välja sina tillfällen med tanke på döttrarna, passa på när de inte är med. Helt enkelt planera sina pinsamheter.

På personalfesten

- Vilket rum fick du?
- Fyra.
- Vilken tur!
- Va då rå?
- ja, att du inte fick 51, för då hade du fått dela med Annika och hon luktar ju så illa!
- Jaha.
- Ja, det är ju för hemskt att det ska va så.
- Vadå?
- Att hon luktar så illa.
- Mmm.
- ingen vill ju dela me na men nån måste för det finns inga andra rum.
- Jaha, säger jag.
Hon böjer sig fram, vill vara ännu mer förtroendefull, nickar åt Pelles håll och säger:
- Han får sova ensam.
- Jaha. Vilken tur han har!
- Jo men du förstår, ingen vill sova med honom.
- Va?
- Nej, det är ingen som tycker om honom.
- Nämen?
- Det är ju verkligen tråkigt att folk inte ska kunna komma överens när vi är en så liten arbetsplats. Visst är det konstigt, tycker du inte?
- Joo.
- Och tänk bara när du blev så illa behandlad. Ingen ställde upp för dig. Jag tyckte de var så fega.
- Joo, men dom vågade väl inte, var rädda om sina jobb. Det var ni väl alla?
- jo, men illa fall, på en sån här liten arbetsplats. Träffade du Linnea, nån gång, förresten?
- Neej, hon hade nog slutat när jag börja.
- Ja, Gud, det var en le käring må du tro.
- !
- Jo du förstår hon kunde...
- Ursäkta men jg måste... Sa jag och rusade upp från stolen. Jag hann precis ta skydd bakom ladan innan jag kräktes upp allt obehag som samlats i mig under kvällen.

Haiku som råkade få rim

Hennes ambition
Springa minimaraton
Men hon tappa' skon

Utan såväl slagfärdighet som framhävan

Vi satt och fikade och hon sa något roligt. Som vanligt satte hon en ära i att vara spirituell och hon kuttrade förtjust. Och visst, hon var väldigt kvick. Om jag någon enda gång lyckades komma upp i hennes kaliber brukar hon säga - Bra, Iris, bra! med samma tonfall som man säger: Duuuktig vovve, duuuktig vovve! Eller så säger hon med förvåning i rösten : Nu var ju du riktigt rolig,men det vet du väl inte ens om själv? fortsätter hon.- Jag förstår inte att du kan va så tråkig, säger hon sedan. Jag suckar uppgivet och tänker att just den genen behöll hon ju för sig själv. - Träffar du Lena något? frågar hon sedan och fortsätter - Hon är ju så härlig, så kul. Henne borde du träffa oftare, det skulle vara bra för dig! Så sant, så sant kvickare människa känner jag inte men jag är inte säker på att hon tänker ut allt som hon säger, det bara kommer! Jag kan aldrig tänka ut något slagfärdigt och väldigt, väldigt sällan kommer det bara. Min nya kollega däremot är väldigt slagfärdig. Hon tänker ut sina poänger fast hon brukar ta allt på engelska och då fattar jag ingenting, men jag förstår av hennes kroppsspråk och skratt att hon varit slagfärdig igen. Jag å min sida är nog mer lagd åt det gråtfärdiga än slagfärdiga hållet. Kommer ni ihåg Dallas? Jag grät till och med till den, då förstår ni nivån! Apropå nivå önskar jag att vi bodde lite längre ner, de reparerar nämligen vår hiss och det är väldigt tungt att bära sina bekymmer uppför alla trappor. Jag funderar på om man kunde lämna bekymren där nere i farstun i stället. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur bra den iden är; lämna bekymren i farstun! Tänk att det ska till en hissrenovering för att man ska komma på det! Jag står där och sätter nyckeln i låset och tänker på min genialitet. Resolut vänder jag och går de fem våningarna ner igen. Där tar jag av mig min ryggsäck som blivit ganska tung efter år av kamp (MIN kamp), ställer den i farstun och går upp igen. På andra våningen har någon ställt ut en stol. Jag sätter mig flämtande ner och hämtar andan, den har jag nämligen tappat på vägen. Jag konstaterar där jag sitter att utan bekymmer och med ny anda kommer jag lätt hitta mig själv igen. (Jag har nämligen letat ganska länge).

Lättare till sinnes än på mycket länge stiger jag in i genom dörren. Där väntar dock en obehaglig överraskning; någon "snäll " person har hittat min ryggsäck och lämnat den här. 
- Hej! Jag hittade din ryggsäck där nere så jag tog upp den. Vad har du egentligen i den? Den e ju blytung!
- Men, jag såg dig inte. Hur kom du upp?
- Hissen!
- Jamen den e ju trasig.
- Nej, den e lagad nu.
Där sprack det. Jag som hade tänkt skriva en lång debattartikel där jag skulle framhäva min tanke om att lämna bekymren i farstun. Jag var tillbaka på Gå.

En annan slags slagfärdighet (Haiku m 2verser)

Vi åt på en krog.
Några ungdomar drack öl; 
En rapade , usch

Jag blev jättesur
Stirrade käringaktigt;
Färdig för ett slag