Kanalgrävning och kallsup

Det hade länge varit ett önskemål att binda ihop Lillmaren och Stormaren och nu var kanalen färdig. Irma skrockade förtjust. Nu skulle det bli så mycket lättare att transportera mjölkkannorna ner till saltsjön.  Tänk att slippa lyfta ur mjölkkannorna från båten för att dra dem på kärra genom skogen i femtio meter, lasta av dem och i båten igen och så fortsätta rodden i ekan över sjön. Att kanalen nu var klar skulle firas.

Johanna, hjonet, hade kärnat smöret och nu drog hon vällustigt in doften av nykärnat smör i näsborrarna. Hon såg sig omkring, tog så skeden och skar genom smöret och stoppade i mun. Hon himlade med ögonen av välbehag, lade skeden åt sidan och tog kniven och bredde smör på limpskivorna och skar tjocka skivor av den rökta skinkan. Bondmoran hade sagt till om rejäla skinkmackor till karlarna. De färdigbredda smörgåsarna lade hon sedan i korgen tillsammans med glasen och flaskan. I dag vankades det kallsup till smörgåsen, fattas bara annat!

Vilsen tonårslängtan

Om jag vågade andas, skulle du se min vilsenhet?

Skulle du känna min rädslas rädsla

säga att du också vet?

Om jag vågade ropa, skulle du komma då?

Skulle du känna min läntgans längtan

eller bara gå?

Om jag vågade leva, skulle du vara här?

Skulle du känna vårt varats vara

Våga vara när?

Hon skulle härda ut minsann

Hon steg av cykeln, lyfte matkassen ur cykelkorgen och låste upp. Hon tog av sig skorna innanför dörren och gick sedan direkt ut i köket och ställde kassen på bordet efter att först ha vikt upp den blommiga duken. Hon suckade djupt då hon ställde in konserverna i skafferiet, tänkte: Hur blev det så här? Varför flyttade jag inte medan tid var? Nu är det för sent. Det skulle antagligen bli för svårt för henne om hon flyttade nu. Nej, härda ut. Härda ut skulle hon minsann göra.

Det var bara de nu. Dottern hade för länge sedan flyttat. Flytt, kanske, tänkt hon. Hon hade följt i sin mosters fotspår; flyttat till Stockholm, börjat jobba inom vården, och även hon gift sig med en alkoholist och fått barn. Hon hade inte alls blivit glad då hon fått veta att hon skulle bli mormor. Det hade hon faktiskt också sagt till dottern.

Hon la Ankarstocken i brödlådan. Lillasystern och hennes barn skulle bila ner hit på lovet. Barnen älskade Ankarstock. De fick nämligen aldrig limpa hemma, eftersom systern ansåg att det var onyttigt. Själv tänkte hon skära upp tjocka skivor av brödet och servera med riktigt smör och Port Salut. Jodå, hon såg fram emot att de skulle komma, det skulle bli ett välkommet avbrott i vardagen. Hon vaknade upp ur sina funderingar av att en nyckel sattes i låset. Nu kom modern hem från kafferepet.

Åtgärdspaketet

Det är så mycket som ska åtgärdas. Man ska banta, minska på kolhydrater, börja träna, så plantor, gräva upp och plantera om, fylla i tidlistan, kanske, kanske försöka äska de där nu ganska gamla pengarna från försäkringskassan, städa min garderob, byta bank, duscha, städa skafferiet för att förhoppningsvis hitta ströbröd till strömmingsfiléerna,  förhöra dottern på läxan, förstå att man är dummare än en femteklassare, diska, sopa upp jorden man naturligtvis hade ut, rädda några gräslökar från en säker död, ringa mamma, ringa pappa, ja det där är ju sånt som skulle behöva göras ganska omgående, men istället åker jag till Gysingebutiken och köper golvfernissa till köksgolvet. Där luktar jag, nej, drar vällustigt in tjärdoft i näsborrarna och smeker de med linoljefärg målade stolarna, provsitter en dito för att till slut falla pladask för en kardemummabulle som bara måste avnjutas utomhus tillsammans med en kopp kaffe allt medan vinden rufsar om i mitt hår och polishelikoptern hovrar över stan. 

Avfärda

- Va göru för nåt?
- Skriver.
- Va ere du skriver?
- Mitt.

Ordlöst möte

Denna tidiga morgon vandrade jag ensam längs stranden, jag brukade så vid mina resor. Vaknade tidigt, smög ut för att inte väcka den sovande och för att slippa bli störd. Tidiga morgnar, då solen ej ännu gjort sanden het, kunde jag gräva ner mina barfotatår djupt i den mjuka sanden. Jag gick mot ruinen på klippan, som avtecknade sig mot den ljusa himlen. I skydd av den skulle jag ta mitt morgonbad. Jag klädde långsamt av mig och min ungdoms kropp smektes av solens ännu ej brännande strålar. Oändligt långsamt vadade jag ut i vattnet. Centimeter för centimeter lät jag kroppen omslutas av det morgonsvala vattnet. Det salta havet bar mig genom vågorna, ut, ut. Jag vände tillbaka och steg upp ur vattnet. Västanvindens bris  gav mig små knottror på huden och jag huttrade till.

Då såg jag honom, den vackraste av män. Han kom mig till mötes. Ordlös slöt han mig i sina armar, lyfte mig, bar mig ut i vattnet. Vi kysstes, först trevande sedan alltmer krävande. Hans mun överallt.

Vågorna som sköljde över oss.

Kropparnas rytmiska rörelser.

Solens brännande strålar.

Afrodites flämtande andetag.

Blixtarna för mina ögon

och jag sjönk värnlös ihop.

Efteråt vilade jag ut i hans starka armar. Vi hade ännu ej sagt någonting, våra kroppar talade. Han skylde oss med ett skynke och där inunder somnade vi, tätt omslingrade i skydd av klippan.

Då jag vaknade stod solen högt på himlen. Kroppen tung av kärlek. Jag klädde mig och vandrade långsamt mot hotellet. Jag hade lekt, varit en annan, en annans för en stund, ett ögonblick i livet.

Tidningsskrynkel

Är detta alla delar? Tror det.  Lägger dem på bordet, redo för nästa läsare som behagar stiga upp denna blötsnöruskiga lördagsmorgon. Men nu hör jag ett misstänkt prassel då dottern sträcker ut sina tentakler i morgonsoffan. Jodå, där är ännu en del, alldeles skrynklig. Drar slutsatsen att jag lever i fel tid; saknar en butler som stryker  tidningen. Mannen som ännu ej stigit upp, trött av grannarnas nachspiel på balkongen, tycker inte om skrynkliga tidningar. Konstaterar att jag drog fel slutsats. Det är mannen som lever i fel tid, inte jag, för jag störs inte av tidningsskrynkel. Tänker att den där misshandlade delen är en del av livet; lite skrynkligt och en hel del svärta.