En sån dag

Det är en gråmulen lördag och jag vaknar tidigare än den övriga familjen. Tar upp tidningen som ligger innanför dörren, läser den feta rubriken: "En vardag i kyla och skräck". En bild täcker större delen av framsidan: en morfar med sitt barnbarn tänder den av en plåtdunk förfärdigade spisen. Det kommer att dröja innan tevattnet kokar med det lilla bränslet de har, men de har inte bråttom. Det finns inget att ta sig för i lägret, mer än att försöka hålla sig vid liv. 

Några uppslag senare läser jag: 

"Man vet aldrig hur gammal man blir.

Men hur länge tänker du leva livet?"

Slutklämmen lyder: "Få en bra start på det nya året, boka rådgivning på Skandia.se

Tänk längre

Skandia"

Vilket hån den annonsen utgör mot människorna som fryser i de oisolerade tälten. Jag gör som kungen; vänder blad: nästa uppslag täcks av en stor bild från flyktinglägret Bab al-Salameh där 7000 människor lever i rädsla, fattigdom och svält. Det är egentligen en mycket vacker bild: kvinnorna, tältet och klädstrecket med nytvättade kläder i brokiga färger speglar sig i den absolut stillnade vattensamlingen som bär morgonrodnadens färg. Jag läser reportaget och känner mig maktlös, generad över livets olika villkor.

Jag vänder på bladet: Staland har rea. En elegant ryamatta, kanske? Åh, den nyproducerade Stringhyllan är så snygg. "Finns i flera färger. Vi har String på lager!" står det i annonsen. 

Jag suckar trött, uppgivet. Ser ut genom det julpyntade fönstret. Ute är det grått och trist, ungefär som inombords. En sån dag, en sån dag!