Hon kunde inte vänta längre

Hur många gånger hade de diskuterat detta? Hur många gånger hade hon dragit det kortaste strået? Hur många gånger hade hon fått höra att de inte hade råd?  Men det var annorlunda den här gången. Nu hade hon lovat sig själv att inte falla undan, inte ge sig. Hon kunde inte vänta längre på den förbannade bastun! När han som vanligt kom dragandes med samma gamla nötta argumenten började hon gråta. Då blev han tyst. Såg på henne. Och vände! Hon stirrade förvånad på honom.  Fjorton år, fjorton år hade det tagit henne att förstå hur hon skulle göra för att få som hon ville; bete sig som ett våp och gråta!

Färdigslaget

Hon kastade sig utför trappan. Det var på liv och död. Rusade in i köket, slet upp locket till kökssoffan. Där låg den. Faan vad bra tänkt att spara den, nu kom den väl till pass. Mamma kom rusandes efter. Hon hann precis ställa sig bakom dörren och höjde armen. Drämde till. Mamma skrek. Hon hade träffat henne på axeln, hann tänka att hon inte skulle slå henne i huvudet, i alla fall. Efter det rörde mamman henne inte mer, det var så att säga färdigslaget. För säkerhets skull sparade dottern den gamla gipsarmen ännu några månader, men sen slängde hon den. Den hade tjänat sitt syfte; att skrämma mamma så att hon inte skulle våga slå henne mer.

Bokstavslov

Jag tystnade allt mer. Svarade endast enstavigt på familjens frågor, förförd av pekfingervalsen som jag var. Jag tänkte bara ord, tänkte bara text, tänkte ingenting annat. Jag var besatt.

Så nalkades påsken och med den påminnelse om lidandet. Jag tog bokstavslov. Men varje dag tänkte jag: ordet, vilket är ordet? Tagelskjortan rev i skinnet som en påminnelse: vara med familjen, här och nu. Och jag knäskurade golven, drog in såpan i näsan, fyllde näsborrarna med den våta furun och andades fuktluddigt damm och muslortar, oerhört närvarande. Målade ägg, stal björkris, skar fårfiol, malde lammfärs och gjorde panna cotta tillsammans. Huset fylldes av dofter och flickornas fnitter när de sprang ut och in hos varandra, glada att ses efter en lång höst och vinter. Och jag tänkte; låt dem aldrig tystna. 

Profeten

Den ligger i bokhyllan, den lilla boken som jag köpte inför Libanonresan 1988. Jag plockar varsamt fram den och läser: "En kvinna sade: - Tala till oss om Smärtan. Och han sade: Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd." Jag vet inte varför men Jag kommer att tänka på barnen, de tre små barnen som var på väg hem från skolan.

De pratade i mun på varandra, ivriga, som 10-åringar brukar vara.  Achmed, chaufförens son, och Kahled, hans vän, gjorde allt för att imponera på Samira. De berättade historier, gjorde grimaser och tävlade om vem som kunde hoppa längst.   Men Samira var sakletare och nu hade hon upptäckt att något  glimmade till vid tåspetsen. Hon böjde sig genast ner och tog upp den lilla berlocken, som någon tappat. Pojkarna skrattade och knuffades. Samira med de svarta lockarna dansandes på ryggen fnittrade bakom dem, glad åt sitt fynd.

Plötsligt hördes ett skrik. Pojkarna vände sig om, såg de svarta lockarna, klänningen och kroppen som låg alldeles stilla. Sedan såg de allt det röda. De skrek och ropade hennes namn. De ville springa fram till henne, men hindrades av vuxna som tvingade ner dem på marken, intill husväggen. Pojkarna grät. Så småningom upphörde eldgivningen och en vuxen sprang för att hämta barnens mödrar.

En mor skrek ut sin smärta. Sorgesmärtan känner inga gränser. Barnets ansikte fuktades av moderns tårar. Modern togs varsamt omhand av andra mödrar. En man bar på ett litet bylte, varsamt.

På kvällen kunde Achmed inte sova. Hans mor satt hos honom, smekte hans panna och viskade tröstande ord. Hans undrande ögon såg upp i hennes.  - Varför mamma, varför? - Jag vet inte, viskade hon och tänkte: våra barn vet inte om något annat än krig.

Jag blir sittandes med alla mina minnen, nästan ordlös. De får stanna hos Profeten, där de hör hemma, tänker jag och lägger tillbaka boken på dess plats.

Längtar oss

Längtar mig

som den jag en gång var.

Längtar oss

som dem vi en gång såg.

Då var det gott att leva, älska, vara.

Då var det lätt att följa konturerna.

Nu går man lätt vilse i skrynklorna;

löser korsord och

läser Medelålders plus.

Försöker skriva haiku, inspirerad av ordet stupar.

 Cassiopeja

lyser i sommarnatt -

svart i skyttegrav

Björktrasttjattrande

stör vårmorgonens andetag -

tystnad efter svärm.

Högt i vintersky

de fria havsörnarna –

i  klorna en katt.

Jag skjuter inte alls upp allt till morgondagen

– bara det tråkiga, svåra och besvärliga.

Så kom då ordet som jag väntade på, eller inte väntade på. Ordet som skulle tvinga mig till att blotta det skamfyllda jag upplevt och varit utsatt för under flera år; manipulation. Som av en händelse (vem tror på ödet?) är min uppgift i KBT:n till imorgon att skriva en lista på allt vad min chef gjorde mot mig – utan att blanda in känslor! Jag har haft tre veckor till mitt förfogande. Pappret är blankt.

Jag vet inte hur hon tänkte.

Jag vet inte hur hon kände – OM hon kände.

Jag vet inte hur hon gjorde

men jag visste när hon HADE gjort det.

Jag smög längs väggarna med en smygande känsla av obehag.

Jag vågade inte öppna min mailbox.

 Jag vågade inte svara i telefonen.

 Jag vågade till slut inte vara jag.

Problemet var att jag var jag lite för länge för att det skulle vara nyttigt för mig. Jag hade inte förstått hur farlig situationen var. Jag kände mig som en voodoodocka med tusen nålar. Jag visste aldrig var nästa nål skulle hamna, det gick inte att förutspå. Ingen hörde mig. Ingen såg mig. Men alla såg ju och valde förstås att inte höra! De hade det jag saknade; självbevarelsedrift eller helt enkelt vanligt  djävla bondförnuft. De rättade sig snabbt in i ledet. De hade ingen åsikt. De höll med. Och jag anklagar dem inte. Jag applåderar dem. Ja, lyckönskar dem. Ja, jag önskar jag hade varit en av dem.

De slapp förlamningens sorg

De slapp nattens maror

De slapp bli jagade i vild panik av Pan

De slapp gastkramande ångest (Jag har faktiskt känt hur blodet isades i mina ådror, faktiskt)

Ett helt ark papper är snart förbrukat. Jag har ännu ej påbörjat listan utan känslor.