Den snälla flickan

Snäll. Du smakar på ordet. Vänder och vrider, synar det under lupp. Man ska vara snäll. Det är ju trevligt med snälla människor. Och när du var liten skulle du vara en snäll flicka, men då var det i betydelsen lydig. Och det var du, då.  Men lydig blev du inte alls efter att ha lämnat hemmets bojor. Då blev du allt annat än snäll.

Det var skolk och streck i betyg och det ena jobbet avlöste det andra. Det var killar, det var sprit och det var stora minnesluckor och uppvaknande i främmande famnar. Du  älskade festen, yran, ruset, lusten.

 Ibland, men bara ibland genomfors du av en rysning. Ibland, men bara ibland kände du ett sting av något som du inte kunde sätta ord på. Du levde ju! Du ville känna dig fri och levande, men någonstans gick du sönder, bit för bit, atom för atom. En dag på väg till jobbet var det som om något grep tag om dig. Du kunde inte andas. Det rusade runt i huvudet och bröstet värkte. Varje steg du tog gjorde ont, man fick ringa efter ambulans. Man hittade inget fel. Kanske virus i lungorna? I veckor låg du hemma och käkade choklad, men värken i bröstet gav inte med sig.

Tjugofem år senare ligger du på akuten - igen. – Har du upplevt en liknande känsla tidigare? Känner du igen detta? frågar läkaren. Då brister det. Då förstår du att den känslan har du upplevt inte bara en gång tidigare utan flera gånger, även som liten flicka. Och nu har hon vaknat, den snälla, lydiga flickan. Hon som hade varit så snäll att hon hade hållit allt inom sig.

Vad gör du av timmarna som är ditt liv?

Du är fångad i en fälla. Varje vardag går du in i din fålla, rättar dig in i ledet. Men du har räknat ut att du kan sluta jobba före pensioneringen (visserligen skedde uträkningen innan Reinfeldt gjorde sitt utspel). Tanken håller dig ändå uppe, på något vis. Ni får sälja bilen, flytta till en (ännu) mindre lägenhet och sluta köpa färsk hummer... Nej, nej, du har aldrig köpt färsk hummer. Du är ingen gourmet bara gourmand. Det går så bra så med pasta, bara det är tillräckligt mycket och man får sötsur chilisås därtill, tycker du.

Det finns dock ett aber; tonårsbarn! De kostar och vill inte skämmas för sin mor: -Måste du ha den där fula jackan ? och -Varför kan vi inte åka utomlands i år, alla andra får ju?! låter det titt som tätt. Du får nog släpa dig till jobbet några år till och somna, utmattad i soffan, till Gladiatorerna eller något annat intelligensbefriat program. Men sen får det vara slut. Slutjobbat alltså, så att inte alla timmar som är ditt liv endast blir till arbete och utmattning.

Utan att fälla tårar

Så ynklig.
Så tanig.
Så olik min store starke far.

På golvet: blod och urin.
Plasthandskar.
Plastskurhink.

Jag sväljer och sväljer.
Knäböjer
utan att fälla tårar.

K R A F T

    jag är en:
K  atig
R  ättfram
A  ccelererande
F  ramfusig
T  ant

Smörja järnhård yta

Röra mjukt
smörja järnhård yta
grädda ljuvliga gyllenbruna hjärtan
äta med snövitsgrädde och solsommarbär.

Uppdrag istället för museibesök

I stället för museum skulle vi göra  uppdrag denna söndag:

Göra den största isfläcken, jag älskade att göra detta på skolrasterna. Kommer ni ihåg? Man spottar och springer, spottar och springer och till slut har man fått en kana! Och vilken kana det blev, och poäng! Därefter skulle man rusa till Konsum för att köpa Mariekex, rusa tillbaka hem och stoppa dessa i munnen, nej bara tre stycken, och försöka vissla, inte lätt och jag insåg att jag skulle bli tvungen att dammsuga.  Därpå skulle man springa en bana balanserandes ett rått ägg. Synd att jag inte damsög direkt, nu blev det en väldigt smulig äggröra på golvet. Nu vidtog  dock ett stillsammare uppdrag; måla av en dalahäst finast. Inte heller min gren. Men sedan var det dags för pingisbollkickning på pingisracket och här skulle jag väl kunna kamma hem en poäng. Nej, de gamla takterna satt inte kvar. På med kläderna igen inför sista grenen: vantkastning. Jag kom längst eftersom jag råkade kasta vanten över gatan in i parken där en fågelhund  strosade i godan ro, och som blev själaglad när Lovikavanten kom flygandes. Nej, den har inte kommit tillbaka, vanten alltså. Ja, hunden har jag inte heller sett och ja, den var äkta, Lovikavanten, alltså.

Förskonad från stenbrott

Jag brottas med mina tankar
det är stenkastning i mitt huvud.
Ett kemiskt ämne och jag är förskonad