Attityd

En annan i mörkret

”Men vad har du gjort?” Du är ju alldeles lerig!”  Han svarade inte, räckte bara fram lappen som fröken skickat med. "Men Lars, du måste skärpa dig! Du kan inte ha en sån där attityd, då hamnar du alltid i bråk. Jag förstår inte att du är så himla kaxig. Det är farligt att bråka med högstadiekillarna. En dag kommer du åka på ordentligt med stryk.” Han svarade inte, knyckte bara på nacken. "Vann du" frågade lillbrorsan? "Va fan tror du?"

”Skynda dig och byt kläder, maten är strax klar!” Han lommade in på sitt rum och bytte kläder och tänkte på ingenting.  Men han visste vad han kände; en skön känsla av makt och kontroll. Han var så djävla stark !

Felix pulvermos och frukostkorv hade mamma lagat. Sådana här kvällar blev det bara snabbmat. Han kunde knappt få ner något, det knöt sig i magen. Men så spottade han upp sig och klippte till lillbrorsan när han inte gav honom ketchupen tillräckligt snabbt. 

”Ni  får inte använda spisen och inte leka med tändstickor. Hör du det? Du är storebror och har ansvar.”  Hon låste dörren och gick, men kom tillbaka och klappade honom på kinden och sa: Det är bra att du är så stark, nu när ni ska vara ensamma hela natten.  Hon log och bad att han skulle låsa om henne.

Lillebror sov redan i sin säng. Han visste att det skulle dröja timmar innan han själv kunde somna. Han vände och vred på sig. Han kände hur hjärtat slog. Han lyssnade efter ljud, farliga ljud. Vad skulle  han göra om det faktiskt kom en tjuv eller en yxmördare. Han kunde i alla fall numret till polisen och till de flesta grannarna. Skulle han hinna ringa? Till slut gick han upp och tände lampan och gläntade på dörren till lillebrors rum. Försiktigt lyfte han på täcket och gled omärkligt ner bredvid honom. Han visste att det inte skulle dröja länge förrän han sov.

Belöna: Nemesis metamorfos lönade sig

Nemesis metamorfos

Hon satt fast i sin egen gyttja. Samtidigt frättes hon inifrån av sitt hat och av sitt hämndbegär.
Hon slog med vingarna för att komma loss. Sparkade, men sjönk bara längre och längre ner i sin svarta sjuka. Hon kände sig plötsligt dödstrött. Hon var trött på sig själv. Trött på sin egen hämndlystnad . Trött på sitt hat.

I det samma som hon erkände sitt  självbedrägeri kunde hon göra sig fri. Hon flög. Hon flydde norrut. Då hon färdats i hundra och en natt såg hon för första gången ljuset. Hon flög ljuset till mötes och mötte för första gången sig själv. SÅG sig själv för kanske första gången?

Under sig såg hon allt det vita pysande breda ut sig. Hon ville falla. Föll. Hon famnades av det vita. Hon såg en stjärna falla. Hon slöt sina ögon och önskade. Sakta började hennes vingar att rytmiskt röra sig tillsammans med hennes underkropp. Hon gjorde vad alla barn gjort sedan urminnes tider. Detta är La dolce vita, tänkte snöängeln och log sitt första ljuva leende.

Glass i Amos Oz verktygslåda

Glass i Amos Oz verktygslåda

Han måste ju ha fått frågan hur många gånger som helst: ”Hur kommer du på allt? Varifrån får du dina berättelser?” Och författaren ler lite kryptiskt och säger: ”Glass. Allt kommer sig av glassen jag fick som barn.” Så berättar han om att han var enda barnet både i familjen och i bekantskapskretsen och när hans föräldrar skulle träffa sina vänner på restaurang var han tvungen att följa med, men han måste vara tyst. Då mutade de honom med glass. Där satt han och åt sin glass och iakttog människorna, gav dem namn, fann ut deras relationer. Så småningom kunde han fantisera ihop hela berättelser.

Själv fick jag nästan aldrig gå på restaurang när jag var liten… Å andra sidan fick jag mycket glass. Fast det var ju hemma, när vi hade installerat frys. Jag kan dessutom inte påminna mig om att jag någonsin satt på mitt rum och fantiserade. Jag skulle knappast kunna säga att glass ingår i min verktygslåda.

Hämnas

Hämnden är ljuv

Jag var tillsammans med en kille (O) som jag var väldigt kär i. Dessvärre började han prassla med en tjejkompis (X). Jag kände ju på mig att han hade en annan men han förnekade det. Tecknen var många: ett gulligt kort damp ner i brevlådan på Valentine, en kvarglömd kärleksskiva i bilen och en plötslig fiskesemester över helgen. Till slut erkände han och jag flyttade.

Ganska snart sökte han upp mig och jag kunde inte motstå honom. Jag fick min hämnd genom att vara tillsammans med honom samtidigt som han hade ett förhållande med X. Jag såg till att lämna små visitkort här och där som tex ett litet oskyldigt hårspänne Det var ju ingen hämnd om hon inte visste om min existens!

           

Snart fick jag ett telefonsamtal. Det var hon som undrade om jag hade ett förhållande med O. ”Jaa” sa jag. ”Åh vilken skitstövel jag är ju tillsammans med honom!” utbrast hon."Nej men åh, jag trodde det var slut" sa jag oskyldigt.

Nästa dag fick jag ett nytt samtal, denna gång från O.

”Har du berätta för X om oss?

”Neej, vad då rå?” sa jag.

”Jo, X har varit hemma hos mig och klippt sönder alla mina skjortor, ALLA!!!”

(Han hade ett dressingroom med säkert 200 skjortor.)

Jag log och tänkte; hämnden är ljuv.

Fortsätter: Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg?

10 poäng

Vi slussar ut från gråmulen kronkrönt stad för färd norrut mot slutmålet: farbar skuta.

8 poäng

Vi far förbi stad med huvudlöskonung.

6 poäng

Vi bilar vidare förbi läkerheter, där det kan lukta bränd halm.

4 poäng

Vi fortsätter vår resa genom landets femtonde största landskap.

Här, i stad, föddes allsångskonserterna.

2 poäng

-Å redan framme! säger barnen som sovit halva resan.

En liten "krabat"

Kunde någon annan passa hennes lilla krabat?

”Vill du hänga med till Rom, nästa vecka?”

Klart hon ville,. Det skulle bli hon och tre andra tjejer. En kände hon bara helt flyktigt, men de andra två hade hon känt länge. Det var bara ett litet aber; det skulle vara BF. Hon visste inte riktigt hur hon skulle lösa det. Hon var ju ensam nu så hon kunde inte räkna med någon handräckning från honom.

*

De hade träffats på en bar, hon var nyskild. De hade, så att säga, fallit för varandra. Redan under vecka två började han bearbeta henne. Själv hade hon redan tre i ett tidigare äktenskap, men han hade övertalat henne och så gick det som det gick. Ett tu tre så jäste det. Men för några månader sedan hade han stuckit, packat sitt pick och pack och dragit. Fegat ur, helt enkelt. Hon hade väl inte gråtit precis men inte heller jublat.

**

Hon ringde till vänner och släkt, men ingen kunde hjälpa`na

”Jag får ingen som kan passa`n!”, sa hon när hon ringde tillbaka till Lisa. ”Kan inte följa med.”

”Men herregud, du bor ju i Stockholm. Det finns ju ett hotell som specialiserat sig på såna!”

”Va?” Visst ja, det hade hon ju rätt i. ”OK, jag kollar upp och ringer tillbaka.” sa hon la på.

***

Hon var först lite tveksam. Kunde hon verkligen lita på att någon annan kunde mata hennes lilla krabat? Några dagar senare lämnade hon över sitt lilla skötebarn Åsa och Markus. Hon visste att hon med gott samvete kunde lämna över matningen i deras vård. Nöjd och belåten stängde hon dörren till surdegshotellet och tog en taxi till Arlanda.