Jag sitter och tänker på den där lyckan vi alla hoppas på och jagar efter. Jag tänker att vi har blivit grundlurade allihop. Jag har jagat i onödan, trott att mitt liv är utan mening bara för att jag inte är lycklig. Nu vet jag bättre; det är meningen, innebörden, som är det viktiga; att ge; att göra skillnad; att finnas för någon.
Mitt liv framstår nu i en annan dager. Mitt liv har mening även om jag inte är lycklig. Och nu ska jag säga er: med denna insikt följer en slags frid. Det är nästan skrattretande enkelt alltihop, ja det vet ju ni! För vad är egentligen lycka annat än bl.a. bl.a. bl.a.? En fis i kosmos eller, i bästa fall, en smältande glass en het sommardag. Meningen däremot är fast, bergsäkert! Den bara är.
Kan det verkligen vara så enkelt? I morgon vet vi. Om mina mungipor fortfarande hänger ända ner till midjan, om min olust inför allt består, om jag sparkar sönder tvättmaskinen, då är min känsla fel. Men jag är förväntansfull inför morgondagen; hur kommer jag att känna? För lyckan kan man hitta men meningen måste man känna.
Intressant att läsa dina tankar. Jag håller med om att meningen inte är att vara lycklig men min slutsats har blivit den motsatta - det är genom att släppa tankarna på "meningen" som man kan bli lycklig. För mig är lycka att vara tillfreds, kunna njuta av här och nu; en ljummen vind mot bar hud, ljudet av ett skratt, färgen på himlen.
SvaraRaderaDu sätter också fingret på problemet med definition av lycka. Kanske måste man helt enkelt (dvs med all svårighet) lära sig sin egen definition?
Grundlurade som sagt.
SvaraRaderaKlokt skrivet. Det gäller att hitta den där insikten.
SvaraRaderaSå bra skrivet! Visst är det underbart när man äntligen förstår och kommer vidare i sina tankar.
SvaraRadera