Med saknad

Kom natt med lugna hjärtslag -

låt mig vila från min dag.

Kom natt med djupa andetag.

Kom värme lägg dig på mig -

låt mig få vila hos dig.

Kom värme och omslut mig.

Kom sömn utan dagens snara -

låt mig nu som Törnrosa vara

Kom sömn lämna din mara.

Kom saknade liv. Var är du?

Låt mig våga vara här och nu -

kom liv, stör mig nu, nu, nu.

Äntligen

Gammal kärlek rostar alltid, läste hon
reste sig och gick -
äntligen.

Evig väntan

Hon sitter där än.
F j ä t t r a d .
Oförmögen att ta sig loss.
 Vad väntar hon på?
Hon skrattar hest åt sig själv.
Hennes liv kunde heta: I väntan på Vadå.

New York

Hon hade aldrig haft någon längtan till new York, men nu satt hon här på planet i alla fall. Hon var inte alls flygfärdig, över huvud taget inte. Var det något hon var så var det flygrädd. Vad fan gör jag här, tänkte hon. Hon hade låtit sig övertalas av dottern som ville shoppa i New York. Varför hade hon gåttmed på det? Egentligen hade hon inte råd hon skulle ju köpa lägenhet och visste att det skulle kosta en förmögenhet. Hon hade tappat styrseln alldeles, lät sig ledas än hit, än dit. Om man bara fick lägga sig ned och vila, tänkte hon. Vad hon egentligen behövde var inte nån jävla storstadsstress just nu. Hon behövde ju för faan kontemplation. Ett kloster. Ja, hon skulle åka till ett kloster, sen. Måste få frid. Lugn. Ro.

Hon kollade i väskan att Sobrilen låg där. En vän i nöden. Hon hade tagit en, visste att hon inte behövde mer, men den enda lilla behövde hon i alla fall! Dottern satt bredvid och tjattrade. Glad. Upprymd. Ja, rentav lycklig. Själv måste hon förställa sig. Hon kände nu hur tabletten började verka. Lederna slappnade av. Hennes tal blev enstavigt och släpigt till dotterns förtret. Så var hon borta.

Long time ago

Hon kom inte ihåg då hon senast blivit uppvaktad.

Och det var länge sedan hon blev kysst.

Men hon saknade det inte.

För hon var trött.

Och less.

.

Fri haikudiktning: vinter

Under täcket

gömmer sig små små

snökristaller.

Under snötäcket

ligger gamla grenar

skavfötters.

Näe, nu orkar vi inte mer

I morse tillkännagav påven, på latin, att han ämnar avgå den 28 februari klockan 8 detta år. Som skäl gavs att han saknade tillräcklig fysisk och andlig styrka för att utöva sitt arbete. Nu tänker jag; om inte ens påven orkar, hur ska då jag orka?