Några ord

Sol

Försening

Huvudvärk

Vårkänslor

Hon stirrade på orden. En dikt kanske, tänkte hon. Nä, inte en dikt, det kände hon inte för. En betraktelse fick det bli.

Solen hade skinit som en toking hela helgen. De hade till och med fått fälla ner persiennerna! Men sen hade de resolut packat bilen och åkt till slalombacken. Och de hade suttit ute och ätit sina smörgåsar, härligt. Det var en lyckad dag, de hade inte ramlat i liften en enda gång, men hon hade förstås lyckats trassla in ryggsäcken i nätstängslet och fått slita sig loss och fått med halva nätet. Trötta i benen gick de nu mot bilen. 100 och åter 100 bilar stod där. Var hade hon parkerat? Tonåringen fick passa packningen under tiden som hon själv, likt en råtta, kilade fram och tillbaka mellan bilarna. Tjugo minuter senare och en tonåring surare fann hon den. Nu var det gasen i botten : de var kraftigt försenade till middagen som väntade.

En utsökt middag med vin, mycket vin väntade. Därefter sedvanlig Cluedo, som hon alltid förlorade men ändå tyckte var jättekul. Prat om arv, testamenten och drömmar förföljde henne sedan in i sömnen. Dagen efter vaknade hon tidigt, för tidigt. Hon letade i neccesären efter en huvudvärkstablett, men fann ingen. Okay, hon fick ta tjuren vid hornen, stå ut! Dagen gick i långsamhetens tecken; hundpromenad i scooterspår, middagslagning och tårar som ackompanjerade Simon och ekarna. Sen var det dags gör Monopol. En person köpte allt och alla andra blev sura. Så var det med det! 

Nästa dag bjöd åter på sol från en klarblå himmel. Det bestämdes raskt att lunch skulle intas på terassen. Det grillades korv på längden och tvären. Det är något speciellt med vårvintern, tänkte hon. Man vaknar till liv och sträcker på sig. Vårkänslor? Kanske, men inte erotiska, bara sådana som hade med själva  uppvaknandet att göra, bestämde hon sig för.

Och det var då Palme blev mördad

Jag passerade Adolf Fredriks kyrka, där Palme ligger begravd, i torsdags. Vid hans grav stod några människor och hedrade hans minne. Då kom jag att tänka på natten då det ofattbara hade hänt. Jag hade varit ute och festat. Det var snö, det var kallt och väl hemma i trean som jag hyrde i andra hand, värmde jag lite mjölk och gick till sängs. Jag satte på klockradion för att kunna somna till något program med musikinslag. Det spelades en annan slags musik den här natten. Jag låg där och hörde stycke efter stycke med sorgemusik spelas och tänkte att det måste vara någon känd person som dött. Så småningom sa en röst: "statsminister Olof Palme är död..." Då stannade liksom tiden. Jag kunde inte tro att det var sant. Och hade han verkligen blivit mördad?

Det var omöjligt att sova. Resolut gick jag upp och letade reda på albumet från gymnasietiden. Bläddrade och fann det - fotot med en leende Olof Palme. Det var under ett 1:a majfirande någon gång på 70-talet och jag hade gått fram och frågat om jag fick ta en bild av honom och sonen. Jag sköt av en bild, på nära håll. Ingen försökte stoppa mig. Det var då.

Med saknad

Kom natt med lugna hjärtslag -

låt mig vila från min dag.

Kom natt med djupa andetag.

Kom värme lägg dig på mig -

låt mig få vila hos dig.

Kom värme och omslut mig.

Kom sömn utan dagens snara -

låt mig nu som Törnrosa vara

Kom sömn lämna din mara.

Kom saknade liv. Var är du?

Låt mig våga vara här och nu -

kom liv, stör mig nu, nu, nu.

Äntligen

Gammal kärlek rostar alltid, läste hon
reste sig och gick -
äntligen.

Evig väntan

Hon sitter där än.
F j ä t t r a d .
Oförmögen att ta sig loss.
 Vad väntar hon på?
Hon skrattar hest åt sig själv.
Hennes liv kunde heta: I väntan på Vadå.

New York

Hon hade aldrig haft någon längtan till new York, men nu satt hon här på planet i alla fall. Hon var inte alls flygfärdig, över huvud taget inte. Var det något hon var så var det flygrädd. Vad fan gör jag här, tänkte hon. Hon hade låtit sig övertalas av dottern som ville shoppa i New York. Varför hade hon gåttmed på det? Egentligen hade hon inte råd hon skulle ju köpa lägenhet och visste att det skulle kosta en förmögenhet. Hon hade tappat styrseln alldeles, lät sig ledas än hit, än dit. Om man bara fick lägga sig ned och vila, tänkte hon. Vad hon egentligen behövde var inte nån jävla storstadsstress just nu. Hon behövde ju för faan kontemplation. Ett kloster. Ja, hon skulle åka till ett kloster, sen. Måste få frid. Lugn. Ro.

Hon kollade i väskan att Sobrilen låg där. En vän i nöden. Hon hade tagit en, visste att hon inte behövde mer, men den enda lilla behövde hon i alla fall! Dottern satt bredvid och tjattrade. Glad. Upprymd. Ja, rentav lycklig. Själv måste hon förställa sig. Hon kände nu hur tabletten började verka. Lederna slappnade av. Hennes tal blev enstavigt och släpigt till dotterns förtret. Så var hon borta.

Long time ago

Hon kom inte ihåg då hon senast blivit uppvaktad.

Och det var länge sedan hon blev kysst.

Men hon saknade det inte.

För hon var trött.

Och less.

.