Och det var då Palme blev mördad

Jag passerade Adolf Fredriks kyrka, där Palme ligger begravd, i torsdags. Vid hans grav stod några människor och hedrade hans minne. Då kom jag att tänka på natten då det ofattbara hade hänt. Jag hade varit ute och festat. Det var snö, det var kallt och väl hemma i trean som jag hyrde i andra hand, värmde jag lite mjölk och gick till sängs. Jag satte på klockradion för att kunna somna till något program med musikinslag. Det spelades en annan slags musik den här natten. Jag låg där och hörde stycke efter stycke med sorgemusik spelas och tänkte att det måste vara någon känd person som dött. Så småningom sa en röst: "statsminister Olof Palme är död..." Då stannade liksom tiden. Jag kunde inte tro att det var sant. Och hade han verkligen blivit mördad?

Det var omöjligt att sova. Resolut gick jag upp och letade reda på albumet från gymnasietiden. Bläddrade och fann det - fotot med en leende Olof Palme. Det var under ett 1:a majfirande någon gång på 70-talet och jag hade gått fram och frågat om jag fick ta en bild av honom och sonen. Jag sköt av en bild, på nära håll. Ingen försökte stoppa mig. Det var då.