Ordlöst möte

Denna tidiga morgon vandrade jag ensam längs stranden, jag brukade så vid mina resor. Vaknade tidigt, smög ut för att inte väcka den sovande och för att slippa bli störd. Tidiga morgnar, då solen ej ännu gjort sanden het, kunde jag gräva ner mina barfotatår djupt i den mjuka sanden. Jag gick mot ruinen på klippan, som avtecknade sig mot den ljusa himlen. I skydd av den skulle jag ta mitt morgonbad. Jag klädde långsamt av mig och min ungdoms kropp smektes av solens ännu ej brännande strålar. Oändligt långsamt vadade jag ut i vattnet. Centimeter för centimeter lät jag kroppen omslutas av det morgonsvala vattnet. Det salta havet bar mig genom vågorna, ut, ut. Jag vände tillbaka och steg upp ur vattnet. Västanvindens bris  gav mig små knottror på huden och jag huttrade till.

Då såg jag honom, den vackraste av män. Han kom mig till mötes. Ordlös slöt han mig i sina armar, lyfte mig, bar mig ut i vattnet. Vi kysstes, först trevande sedan alltmer krävande. Hans mun överallt.

Vågorna som sköljde över oss.

Kropparnas rytmiska rörelser.

Solens brännande strålar.

Afrodites flämtande andetag.

Blixtarna för mina ögon

och jag sjönk värnlös ihop.

Efteråt vilade jag ut i hans starka armar. Vi hade ännu ej sagt någonting, våra kroppar talade. Han skylde oss med ett skynke och där inunder somnade vi, tätt omslingrade i skydd av klippan.

Då jag vaknade stod solen högt på himlen. Kroppen tung av kärlek. Jag klädde mig och vandrade långsamt mot hotellet. Jag hade lekt, varit en annan, en annans för en stund, ett ögonblick i livet.