Jag skjuter inte alls upp allt till morgondagen

– bara det tråkiga, svåra och besvärliga.

Så kom då ordet som jag väntade på, eller inte väntade på. Ordet som skulle tvinga mig till att blotta det skamfyllda jag upplevt och varit utsatt för under flera år; manipulation. Som av en händelse (vem tror på ödet?) är min uppgift i KBT:n till imorgon att skriva en lista på allt vad min chef gjorde mot mig – utan att blanda in känslor! Jag har haft tre veckor till mitt förfogande. Pappret är blankt.

Jag vet inte hur hon tänkte.

Jag vet inte hur hon kände – OM hon kände.

Jag vet inte hur hon gjorde

men jag visste när hon HADE gjort det.

Jag smög längs väggarna med en smygande känsla av obehag.

Jag vågade inte öppna min mailbox.

 Jag vågade inte svara i telefonen.

 Jag vågade till slut inte vara jag.

Problemet var att jag var jag lite för länge för att det skulle vara nyttigt för mig. Jag hade inte förstått hur farlig situationen var. Jag kände mig som en voodoodocka med tusen nålar. Jag visste aldrig var nästa nål skulle hamna, det gick inte att förutspå. Ingen hörde mig. Ingen såg mig. Men alla såg ju och valde förstås att inte höra! De hade det jag saknade; självbevarelsedrift eller helt enkelt vanligt  djävla bondförnuft. De rättade sig snabbt in i ledet. De hade ingen åsikt. De höll med. Och jag anklagar dem inte. Jag applåderar dem. Ja, lyckönskar dem. Ja, jag önskar jag hade varit en av dem.

De slapp förlamningens sorg

De slapp nattens maror

De slapp bli jagade i vild panik av Pan

De slapp gastkramande ångest (Jag har faktiskt känt hur blodet isades i mina ådror, faktiskt)

Ett helt ark papper är snart förbrukat. Jag har ännu ej påbörjat listan utan känslor.