Automatsalvan

Ur Dagbok från Libanon

Den första natten

 Det är inte riktigt mörkt i rummet, än. Men det är kallt i rummet. Hus av betong i januari, är även fast  apelsinerna är mogna, kalla. Det finns en slags kylig råhet som aldrig försvinner.

      Jag ligger med sjalar runt huvud och hals. Fryser. Riktiga raggsockor har jag på mig också. Tre filtar döljer resten av min hud, ändå fryser jag. Jag hade tänkt skriva i min dagbok, här ensam med mig själv. Då slocknar ljuset. Det brukar det göra så här dags. Psykologisk krigföring kallas det visst.

Ett automatgevär ger ifrån sig sitt omisskännliga ratatatata.

Bröstfladder. Jag lyssnar ut i natten. Hur nära är de? Jag försöker skingra tankarna genom att återskapa de senaste timmarnas samtal på det madrassbelagda golvet. Men jag kan inte tänka, bara känna. Det jag känner är rädsla. Hjärtat skenar. Mitt bröst häver sig, stötvis. Jag kommer att tänka på den vackraste raden  i romanen Strändernas svall: De andades in. De andades ut. Flämtande.