Attityd

En annan i mörkret

”Men vad har du gjort?” Du är ju alldeles lerig!”  Han svarade inte, räckte bara fram lappen som fröken skickat med. "Men Lars, du måste skärpa dig! Du kan inte ha en sån där attityd, då hamnar du alltid i bråk. Jag förstår inte att du är så himla kaxig. Det är farligt att bråka med högstadiekillarna. En dag kommer du åka på ordentligt med stryk.” Han svarade inte, knyckte bara på nacken. "Vann du" frågade lillbrorsan? "Va fan tror du?"

”Skynda dig och byt kläder, maten är strax klar!” Han lommade in på sitt rum och bytte kläder och tänkte på ingenting.  Men han visste vad han kände; en skön känsla av makt och kontroll. Han var så djävla stark !

Felix pulvermos och frukostkorv hade mamma lagat. Sådana här kvällar blev det bara snabbmat. Han kunde knappt få ner något, det knöt sig i magen. Men så spottade han upp sig och klippte till lillbrorsan när han inte gav honom ketchupen tillräckligt snabbt. 

”Ni  får inte använda spisen och inte leka med tändstickor. Hör du det? Du är storebror och har ansvar.”  Hon låste dörren och gick, men kom tillbaka och klappade honom på kinden och sa: Det är bra att du är så stark, nu när ni ska vara ensamma hela natten.  Hon log och bad att han skulle låsa om henne.

Lillebror sov redan i sin säng. Han visste att det skulle dröja timmar innan han själv kunde somna. Han vände och vred på sig. Han kände hur hjärtat slog. Han lyssnade efter ljud, farliga ljud. Vad skulle  han göra om det faktiskt kom en tjuv eller en yxmördare. Han kunde i alla fall numret till polisen och till de flesta grannarna. Skulle han hinna ringa? Till slut gick han upp och tände lampan och gläntade på dörren till lillebrors rum. Försiktigt lyfte han på täcket och gled omärkligt ner bredvid honom. Han visste att det inte skulle dröja länge förrän han sov.