- Va då?
- Jo, han kommer inte att få uppehållstillstånd.
- Va? Hjärtat började dunka.
- Det finns ett sätt.
- Ja?
- Du skulle kunna gifta dig med honom.
- Men?
- Då skulle han få stanna här.
...
Och där stod jag då, 19 år gammal inför präst och allt, och sa: -Ja! Jag som aldrig tänkt gifta mig, det var ju så djävla old fashion, alltså. Sambo kunde jag tänka mig, visst. Men giftermål? Jag? Aldrig!
...
Och här sitter jag nu och minns. Minns ett oromantiskt frieri, men ett passionerat förhållande.
För passionerat.
För mycket bergochdalbana.
För förgörOch dagen kom.
Gick.
Fri.
.
Så här ska slutet var:
SvaraRaderaFör passionerat.
För mycket bergochdalbana.
För förgörande.
Och dagen kom.
Gick.
Fri.
.
Bra!
SvaraRaderaHuvudpersonen gjorde antagligen något gott. Och man lär sig ju otroligt mycket på det. Livet.
SvaraRaderaDet är märkligt vad ointressant romantik är i de flesta situationer i livet.
SvaraRaderaHm. Det där lät nog som kritik av din välformulerade dikt - i själva verket var det en reflexion över den där raden om det oromantiska frieriet och det alltför passionerade förhållandet.
RaderaKan hålla med Charlotte om hur trist vardagen kan te sig, och jag tycker att din dikt sätter färg på något av den grå vardagen. Bra tempo och skrivet med känsla.
SvaraRaderahttp://www.livisverige.org/index.php?option=com_content&view=article&id=397:haiku-2013&catid=45:2012&Itemid=1
SvaraRaderaHaikutävling. Jag antar att det är den du tänker på?