De röda skorna

Försiktigt tog hon på de nya strumporna, som skimrade som bärnsten, rädd att få en maska. Och så underklänningen - svart. Hon satte lite rött läppstift på läpparna, log åt spegelbilden och strök med händerna över den nya  klänningen, som smet åt över den vältränade kroppen. Hon såg bra ut och det visste hon om. Hon var en sådan som aldrig behövde stå ensam i en bar. Nu slog hon upp ett glas vitt åt sig och väntade.

En ringsignal. Hon tog vant på sig de röda högklackade skorna och gled som en panter mo dörren. Öppnade. Tryckte sig hårt mot honom. Hetsigt sökte de varandras tungor. Kroppar mot kroppar. Kläder i en sträng på golvet. En röd sko på mattan i sovrummet. Flämtandet.

Hon njöt av att ha honom hos sig igen. - Kunde de inte försöka igen, viskade hon, rädd för att skrämma bort honom. - Nej, han hade ju Kristin nu och det var ju faktiskt slut, och de kunde väl fortsätta träffas så här? sa han och kysste henne lätt på bröstvårtan, log retsamt åt henne, då han såg hennes blick. Hon reagerade direkt, som alltid då han rörde henne och de älskade igen - ordlöst.

Till brädden full av honom men själen tom. Hon ringde. Bönade och bad, ville ha, nej krävde en förklaring. Då dryftade han sig till att säga: -Jag står inte ut med att du har fotsvett.