Min älskade

Jag hade längtat, väntat på den rätta dagen. Talat vitt och brett om henne. Andra som aldrig hade sett henne skulle nu få se henne. Jag visade vägen. Andäktig. Snart skulle hon ligga för våra fötter, bara några meter kvar. Jag vek av från vägen och gick in på stigen, min stig. Där blev jag stående. Orörlig. Någon hade våldfört sig på henne. Min älskade - lemlästad!

    Den mjuka varma mossan som tidigare varit min bädd - söndertuggad. 

    Furorna som varit mitt skydd mot vinden - bortförda.

    Grenarna som silat solljuset så vilsamt - stelnade,  i en sista bedjan om nåd.

Jag sjönk ner på knä, smekte resterna av kärleksberget, kysste ryggen på en ensam björk och såg mig omkring - förkrossad. En obeskrivlig sorg kom för mig där jag snyftande betraktade förödelsen. Då förnam jag doften av svamp, men det förmådde inte blidka mitt sinne. Håglöst stirrade jag på taggsvamparna som dansade i ring iförda sina bleka kjolar omgivna av trattkantareller i stram givakt och jag hörde inte ens de svarta trumpetstötarna. Min själ var alltför tyngd av sorg för att glädjas åt den mörka skogens pånyttfödelse. Sakta reste jag mig upp och vände henne ryggen. Aldrig. Aldrig att jag skulle komma tillbaka.