Det svåra bemötandet

Jag läser om bemötande av äldre  i vården. Det är vackra ord! Jag inser att jag aldrig skulle kunna jobba inom vården, jag saknar tålmodet.

Nu är det ju inte vården som är mitt problem, nej det är min pappa som inte vill ha vård. Jag vill bokstavligen placera honom på ett hem. Ett hem där han får mat tre gånger om dagen, blir duschad, får rena blöjor och kläder, rena lakan, en säng som går att höja och sänka, ett handtag i taket för att lättare ta sig upp, kort sagt: allt som skulle kunna förenkla hans vardag. Men det kan jag bara drömma om. Han vill inte. Kommunen här är alls inte ovillig, tvärtom värnar de om de gamla och vill ge den hjälp de kan ( om de bara fick). Å andra sidan ges helst hemtjänst i hemmet, vårdplatserna är naturligtvis begränsade.

För närvarande befinner sig min pappa på ett korttidshem. Dit kan man få komma när sjukhuset anser att man är färdigbehandlad, dvs man kan äta själv. Min pappa vill hem till sin säng, som nu är renbäddad och har fått ny madrass. Men jag vill inte att han ska hem till det av urin stinkande köket. Pappa har nämligen tagit för vana att med fumliga gammelmansfingrar tömma katetern där och ofta hamnar urinen på golvet och i den trasiga linoleummattan. Och nej, pappa behöver inte klara sig själv hemma. Han kan få hemtjänst flera gånger om dagen om så behövs (och det gör det). Det är bara det att efter en vecka med hemtjänst ruttnar pappa, skriver ett artigt brev där han tackar för omsorgen och vänligheten och förklarar att han inte behöver mer hjälp... Därpå dröjer det inte länge förrän han är undernärd och lider blodbrist och jag finner honom i misär. Då blir det ambulans till sjukhuset och dropp och blodtransfusion. Ja, så där håller vi på.

Men som sagt var: pappa vill hem. Och där måste jag möta honom.

Men så blir det kärnvapenkrig och jorden går under så att till och med fiskarna dör ut.