Fortsättning: En sån dag

Forts på En sån dag, från i går.  Kan inte att läsa fristående, sorry!

... Vad kan man göra? Acceptera människors olika livsvillkor? Nå, man bör i alla fall leva med medvetenhet om våra olika villkor. För morfadern och barnbarnet kommer det nya dagar, visst - det gör det ju om man överlever. Men det är likadana dagar, eller värre dagar då bränslet tagit slut och kylan lagt sig som en glasskärva över markens vattensamlingar. Och här sitter alltså jag i min varma lägenhet och suckar över det gråblaskiga mellandagsvädret på andra sidan rutan.

Jag halkar ut på en promenad. Möter en strid ström av julklappsbytare och reaprisjägare med nåt vilt i blicken. Själv har jag fullt sjå med att se var jag sätter fötterna samt se upp för att inte få en istapp i huvet. Skulle haft både broddar och hjälm idag... Går förbi ICA som nyligen öppnat bar. Stolarna är tomma. Men där kan man få både Amarone och latte - i riktiga glas och för en billig penning; 20kr för en stor latte. Jag hatar att för dyra pengar köpa latte och få den i en pappersmugg. Heja ICA! 

Vidare till biografen för att köpa biobiljetter. Om man inte visste att det var en biograf skulle man tro att det var ett café för där sitter folk i knät på varandra för att betala 38 kr för en latte i pappersmugg. Smaka på den du - eller inte...

Möter K. för en långpromenad i staden och han berättar att den gatan hette tidigare si och den så för det har han läst i sin senaste nattduksbordsbok ur vilken han för övrigt idkar högläsning. Men boken är så tråkig så klockorna stannar och jag somnar som en stock. 

Efter att ha lekt Bambi på hal is blir det premiär på ICAs bar. Latten är över förväntan. Okay, mysfaktorn är inte hög, men ur högtalarna strömmar Lugna favoriter och det finns många hungriga köpsugna som kanske ska köpa hummer till x-trapris, att fästa blicken på. K. försöker förföra mig med Amarone, men där går gränsen. Aldrig att jag sitter i ett skyltfönster på ICA och dricker vin! Tänk om barnets klasskamrater och deras föräldrar går förbi. De kan ju tro man är alkoholist och man vill ju inte att ens barn ska behöva skämmas för sin mors beteende.

Nu är det dags att se filmen, som också är över förväntan, vilken dag! Därpå bestämmer vi oss för en nypa frisk luft och hamnar nere i nya Hammarbyområdet. Det är ju en hel stad som växer fram där. Men det är lite tomt. Jag har aldrig sett några lekande barn, bara flanerande och joggande vuxna, konstigt! Vi går in mot Söder igen och sakta men säkert för(leder) K. mig. Plötsligt sitter jag (!) med ett glas Amarone på ICA...

Och i flyktinglägret Bab al-Salameh där 7000 människor lever i rädsla, fattigdom och svält klär sig dagen i skymning och apati.

En sån dag

Det är en gråmulen lördag och jag vaknar tidigare än den övriga familjen. Tar upp tidningen som ligger innanför dörren, läser den feta rubriken: "En vardag i kyla och skräck". En bild täcker större delen av framsidan: en morfar med sitt barnbarn tänder den av en plåtdunk förfärdigade spisen. Det kommer att dröja innan tevattnet kokar med det lilla bränslet de har, men de har inte bråttom. Det finns inget att ta sig för i lägret, mer än att försöka hålla sig vid liv. 

Några uppslag senare läser jag: 

"Man vet aldrig hur gammal man blir.

Men hur länge tänker du leva livet?"

Slutklämmen lyder: "Få en bra start på det nya året, boka rådgivning på Skandia.se

Tänk längre

Skandia"

Vilket hån den annonsen utgör mot människorna som fryser i de oisolerade tälten. Jag gör som kungen; vänder blad: nästa uppslag täcks av en stor bild från flyktinglägret Bab al-Salameh där 7000 människor lever i rädsla, fattigdom och svält. Det är egentligen en mycket vacker bild: kvinnorna, tältet och klädstrecket med nytvättade kläder i brokiga färger speglar sig i den absolut stillnade vattensamlingen som bär morgonrodnadens färg. Jag läser reportaget och känner mig maktlös, generad över livets olika villkor.

Jag vänder på bladet: Staland har rea. En elegant ryamatta, kanske? Åh, den nyproducerade Stringhyllan är så snygg. "Finns i flera färger. Vi har String på lager!" står det i annonsen. 

Jag suckar trött, uppgivet. Ser ut genom det julpyntade fönstret. Ute är det grått och trist, ungefär som inombords. En sån dag, en sån dag!

Vingar

Travesti på låten "Vingar" av Mikael Rickfors

Jag har slarvat med livet, stått längst bak i kön

Aldrig haft semester eller för mödan fått nån lön

Jag har levt som en ordlös, aldrig skrivit en rad

Den som lever så är sorgsen, aldrig glad.

Refräng:

Jag har förstått nu och jag vet vad jag vill

Vad jag ska göra och använda mitt liv till

Jag ska köpa vingar till texterna som flyga ut med kontexterna

Jag ska köpa vingar till texterna som flyga ut med kontexterna

För det finns en särskild mening med att meningar blir till

Att skriva det man måste är att göra det man vill

Jag skymtar en framtid i skuggan av mina ord

där verben blir vilda när dom stiger upp från jord

Refräng.

När frasen har flugit tusen mil ska den flyga tusen till

För att skriva det man måste är att göra det man vill

Mina vingar skall jag fästa med en mening som är sann

Med Mina vingar ska jag värma och säga: "Nu är jag en ann'

För att vinna frihet man måste offra det man har

jag vänder mig mot vinden och läser där ett svar

Refräng.

Lite tramsigt kanske, men man har inte roligare än man gör sig.!

Över förväntan

Jag var sex år och var världens lyckligaste flicka; jag hade fått en docka i julklapp. Förväntansfullt följde jag med till julottan. Skulle någon se att jag fått en docka i julklapp, undrade jag. När vi så sitter där i kyrkbänken riktar prästen sin blick mot mig, ler milt och säger: i denna tidiga timma har en liten flicka till och med hunnit klä på sin lilla docka. Jag var sprickfärdig av lycka, detta överträffade alla mina förväntningar. 

Nu har jag inga förväntningar alls. Jag tycker bara att det är ett helvetiskt stressande och hoppas att vi inte ska glömt något då vi sätter oss ibilen. Förra året var det all julmat som stod kvar nere i porten, året innan julklapparna. Ja,ja, vi har i alla fall aldrig glömt barnet... Nu hoppas jag bara att det inte ska bli en Nore'njul. Till dess: ett litet julrim som jag skrev förra året.

" J'accuse" Jag anklagar!

Räven raskar över isen

och här står jag vid spisen

bland karotter och kastruller

allt är huller om buller

Köttbullar ska trillas

feta revben grillas

Tomtegubbar slår i glasen

skriker: Hej! och spräcker vasen

I ugnen lussebullar lyser gula

Åh, köttbullarna blev fula!

Nu: fram med saxen

Bena, grava laxen

Vispa olja och gulor

Förresten, red de på mulor

den heliga natten

och fanns där vatten

när ett barn blev fött?

Guuud, jag vill ha ett glas rött!

Men klockan är tolv slagen

Bör tänka på morgondagen

Midnattstyst det är i huset

Blåser sakta ut ljuset

Somnar som en stock

Och drömmer om Gävles bock

Vaknar. Stressad som en iller

Julafton är en riktig Killer

Grönsaker; chopp, chopp, chopp

Allt ska läggas opp

I skålar och på fat

Himmel, vad mycket mat!

Svetten lackar

ingen mig tackar

Ingen smeker min kind

som är lika röd och trind

som den nitritstinna grisen

Hjälp, det kokar över på spisen!

Sitter vid bordet

begär inte ordet

De andra skålar och äter

jag sitter och mäter

undrar om mitt pund

väger upp denna stund?

Då hör jag någon viska:

- Dags att diska.

-Nej nu får det faan vara nog!

sa jag och tog

tomten under armen

Åh, han var en varm en

I släden han bäddade mig ner

Jag tänkte: ske det som sker…

Över en hyacint. Till.

Över en hyacint 

Till.

Håret stripigt

Tånaglarna opedikurerade

Armhålorna - hårbevuxna

Morgonrocken med bäst-föredatum

Hyacinten - vissnad

Nu - ensam.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på just  Nordenflychts dikt från 1700-talet (Över en hyacint Till.) Som hon skrev då hon blivit övergiven -  då ordet ensamhet dök upp på Skrivpuffen.

Blånande kväll

Dagen klär sig i sammetsröd skymning 

Vit snö faller - avvaktande

Kvällen blånar - dröjande

Nu stillnar sakta svart natt.

Kolakoket

Fyra fnittrande flickor

kokar kola i köket.

Mörk mäktig mintchokladkola

flödar -  fyller marmorskivan.

Stannar. 

Stelnar i sin seghet.

En Haiku

Snöflingan längtar

bjuder upp till virveldans -

frusen ros tackar ja.

Förlåt, men jag tror jag måstepublicera griftetalet jag höll vid min pappas begravning! Jag kommer inte vidare annars.

Jag var beredd på döden, men inte på sorgen som drabbade mig då pappa lämnade oss. Jag hade ju plågats av att se min far så kraftlös, önskat att insomnandet skulle ske snart, men överrumplades av mina tårar. Jag kände sorg då jag trodde jag skulle känna lättnad.

Mitt griftetal till pappa i kyrkan

Dina sista dagar i livet blev en stilla tid inte alls en tid av aktivitet som annars var Ditt signum. När vi vakade vid din bädd din sista vecka i livet fanns tid till eftertanke och jag tänkte på allt som vi gjort tillsammans, pappa. Allt som du lärt mig och allt som jag/vi fått av dig. 

Du var 

Min Rönnerdal och dansen i Roslagens famn

Badmintonmatcher och joggingturer

Och alla sommarkurser med tivoli och finsk bastu

Du var

Den pappa som reste och kom

med godis och glass i stora lass

Och Lärde mig laga en elektrisk sladd för det måste även flickor kunna, sa du.

Du var

1:a maj och  Internationalen

kursledaren som ledde morgongymnastiken

Och Lägerelden med korv och en sång om en tiggare från Luossa.

Du var

Strömming på längden och tvären

gravad lax och sparris, troligen först i Sverige med grön sparris!

Och helgpappan med varm choklad med vispgrädde en lördagsmorgon. 

Du var

En stolt morfar två gånger om

läste med inlevelse om Kalle Stropp och Grodan Boll

Och delade rättvist ut guldpengar ur kappsäcken.

Du var den som fyllde våra skafferier.

Du var naturen, svampen och marken där vi fortfarande går.

Slutligen var du storfiskaren  som delade fisken med oss andra, från ditt hav.

Jag vill tacka dig för allt detta, du som var min store starke far och som blev min lilla pappa, så liten och späd i din sjukhussäng. Nu är det vår tur att hjälpa dig;

Pappa, Du hade en gång en båt och en dröm som försvann.

Vi ska nu hjälpas åt att din seglardröm blir sann

då urnan sänks i ditt hav, 

havet som var du, ditt nav.

Till min Rönnerdal

Förlåt mig, men jag tror att jag måste publicera mitt griftetal som jag höll vid min pappas begravning, för att kunna gå vidare. Det är som om texten sätter stopp för vidare texter och jag kan inte heller läsa era, och det vill jag ju!

Jag var beredd på döden, men inte på sorgen som drabbade mig då pappa lämnade oss. Jag hade ju plågats av att se min far så kraftlös, önskat att insomnandet skulle ske snart, men överrumplades av mina tårar. Jag kände sorg då jag trodde jag skulle känna lättnad.

Mitt griftetal till pappa i kyrkan

Dina sista dagar i livet blev en stilla tid inte alls en tid av aktivitet som annars var Ditt signum. När vi vakade vid din bädd din sista vecka i livet fanns tid till eftertanke och jag tänkte på allt som vi gjort tillsammans, pappa. Allt som du lärt mig och allt som jag/vi fått av dig. 

Du var 

Min Rönnerdal och dansen i Roslagens famn

Badmintonmatcher och joggingturer

Och alla sommarkurser med tivoli och finsk bastu

Du var

Den pappa som reste och kom

med godis och glass i stora lass

Och Lärde mig laga en elektrisk sladd för det måste även flickor kunna, sa du.

Du var

1:a maj och  Internationalen

kursledaren som ledde morgongymnastiken

Och Lägerelden med korv och en sång om en tiggare från Luossa.

Du var

Strömming på längden och tvären

gravad lax och sparris, troligen först i Sverige med grön sparris!

Och helgpappan med varm choklad med vispgrädde en lördagsmorgon. 

Du var

En stolt morfar två gånger om

läste med inlevelse om Kalle Stropp och Grodan Boll

Och delade rättvist ut guldpengar ur kappsäcken.

Du var den som fyllde våra skafferier.

Du var naturen, svampen och marken där vi fortfarande går.

Slutligen var du storfiskaren  som delade fisken med oss andra, från ditt hav.

Jag vill tacka dig för allt detta, du som var min store starke far och som blev min lilla pappa, så liten och späd i din sjukhussäng. Nu är det vår tur att hjälpa dig;

Pappa, Du hade en gång en båt och en dröm som försvann.

Vi ska nu hjälpas åt att din seglardröm blir sann

då urnan sänks i ditt hav, 

havet som var du, ditt nav

Fars dag

Onsdag

På bordet rosor! Någon har varit här, men du vet inte vem.

Vi matar dig: sex stycken pommes frites med ketchup får vi i dig.

På bordet ligger hamburgaren kvar - du åt bara en tugga, men du drack upp all cocacola. Du är med och pratar. 

Söndag

Du sliter ilsket ur sladden med droppet. Tittar sköterskan stint i ögonen, säger: nu är det nog. Jag vill dö.

Måndag

Nu kommer också din yngsta dotter från utlandet. Din röst är viskande. Vi hjälper dig att dricka. På bordet en icke uppäten lunch. Du grimaserar när du rör dig men säger att du inte har ont. Vi har svårt att tro det. Liten som en fågelunge, min store starke far.

Tisdag

Din yngsta dotter hos dig hela dagen. Du läser inte längre Aftonbladet, bläddrar bara förstrött. Ni pratar om Obama. du säger: vi får hoppas att han vinner. Jag ser ju, när jag kommer att du är svagare, rör dig mycket lite, men du vet att vi är där. Vi vrider sängen så att du kan se trädet med ljusslingorna utanför fönstret. Du älskar julpynt, kanske någon visste?

Onsdag

Bägge döttrarna hos dig hela dagen. Du får se Obama hålla segertal. Vi ser att dina ögon rör sig över den textade raden. Du vet nu att Obama vann, det kändes viktigt för mig. Du viskar nu bara ja, eller nickar. Du får smärtstillande nu.

Torsdag

Din yngsta dotter hos dig hela dagen. Jag jobbar, men mina tankar är hos dig. Jag får ett sms: Idag tända ljus i alla färger pappa skulle ha valt. Han får både smärtstillande och lugnande nu - är nästan helt borta.

Jag åker genast. Det är stämningsfullt i ditt rum. Du kan inte prata, ögonen nästan slutna. Kinderna insjunkna. Du andas tungt och rytmiskt. Vi bestämmer oss för att hjälpa dig genom att ta personligt avsked. Det är ett mycket svårt ögonblick, men känns ändå rätt. Vi gråter mycket.

Fredag

Klockan 06.01 ringer sköterskan och meddelar att du närmar dig slutet. Vi klär på oss, för att åka. Klockan 06.21 ringer sköterskan för att säga att du har somnat in, det gick ovanligt fort, säger hon. Vi åker ändå för att ta ett sista farväl. Du ser ut precis som igår kväll. Jag bara väntar på att bröstet ska häva sig, men det är tystnad och stillnad. Lilla pappa! 

Vi plockar ihop dina saker och åker hem till dig. Ser allt som är du, ditt, som också vi är en det av. Stänger av kylskåpet, låser dörren och går.

Söndag

Fars dag utan far.

Fri Haiku

Förväntansfull.

Doft av rakvatten och stearin -

mäklaren bjuder upp.

Också ett dygn

Morgonen nu en orolig morgon

Med prasslande tidningsblad

Macdonaldsmat i handen och läsk i kassen

En morgon på väg till pappa

Dagen idag en skrotig dag 

med gulnande pelargonblad, 

Lövprassel i gräset och kastanjer på marken

En dag till eftertanke med andra ord. 

Kvällen ikväll en sällsam kväll

Med lågande  fullmåne

vin i glaset och vemod i blick

En kväll att fundera i brasans sken

Natten i natt en stormig natt

Med tisslande husmöss i vrår

Glasögon i pannan och bok på magen

En natt i bokstävernas efterlämnade avtryck.

Mission impossible?

S

Ett varv till

Ursäkta, kan någon stoppa karusellen?

Den snurrar  alldeles för fort.

Orkar inte ett varv till. 

Yrare än yr.

Stanna då för helvete!

Stannar? Stannar inte!

Men snälla!

Hallå!

Ursäkta, jag måste få lägga mig en stund.

Ända in i märgen trött.

Vila.

Sova.

Vara

Andas mig.

Ursäkta Livet,  jag vet inte exakt när jag kommer åter. 

Vet bara:  du väntar inte under tiden jag stressar ihjäl mig.

Ändå: klamrar krampaktigt fast 

toksnurrar 

ett varv 

till

I 

självförbränningsapparaten.

Ömhetsbeviset

Naken framför garderoben

med hängande bröst,

magen i dallrande veck

och kratrar som efter ett meteoritnedslag

omsluter du likväl ömt min kropp.

En kopp kamomillte

Först som en förnimmelse - en doft av eld. Sedan undrar jag vem som grillar korv i ösregnet här på torget? När jag närmar mig ser jag några ungdomar som bjuder uteliggare på värme, kaffe och smörgås under tak. Själv hastar jag genomsur och hukande mot hemmet - mitt hem. Jag har inget att klaga på. Inget, tänker jag när jag byter om till morgonrock och kryper upp i soffan med en filt över fötterna och en kopp värmande kamomillte.

Det röda radhusområdet

Det var väl som vilket radhusområde som helst. Välartade medelklassfamiljer, de flesta. Ja, det fanns ju en missbrukarfamilj, men dem hälsade vi knappt på vidare fanns det en familj med utvecklingsstörda barn, dem däremot hälsade vi på. (Den förra hade sig själv att skylla, den senare var det synd om). Människorna här var inte frånskilda och ingen var singel. Nej, här bodde präktiga människor i sina tillrättalagda sockerlådor med uteplats och och prunkande rabatt.

På det hela taget vilade det ett skimmer över området med skylten: Privat område. Och vi barn lärde oss tidigt att skilja på kända och okända, på mitt och ditt. De främmande jagade vi bort, hotade med storebror eller pappa som skulle ge dem stryk, om de inte omedelbart gav sig av. De kända hälsade man artigt på.

Det är klart att det fanns de mammor som slog sina barn och de män som slog sina hustrur. Det skvallrade blåmärken och tunna  väggar om, men det var ju inget man pratade om. Däremot kom det en del rykten i svang när en ny familj flyttade in. Mannen var stor och bullrig, omnipotent. Hans kvinna (ja, det var hans kvinna) var också stor men hon var tyst. Väldigt tyst. Det sades att han tvingade henne att jobba på ett massageinstitut, men det hette att hon jobbade på bank. Hon brukade förresten komma hem ganska sent.

På andra sidan fotbollsplan låg hyreshusen. Där bodde de andra, de med problem: ensamma, fattiga, arbetslösa med snoriga sniffande skolkande ungar. Och jag undrar om det inte bodde en zigenarfamilj där också, jo, minsann gjorde det inte det! Några andra invandrade var det inte tal om.

Man gick förbi hyreshusen på rad när man Ibland fick gå själv ner till centrum. Då behövde man inte korsa en enda gata, eftersom det var gång- och cykelbana hela vägen. Å andra sidan var det många gångtunnlar som skulle passeras och där kunde en och annan blottare stå. Det tyckte man var läskigt och då fick man gå en omväg. Mamma sa att de inte var så farliga, men man skulle inte prata med dem, bara gå vidare. Vi flickor tyckte nog inte att de var så menlösa precis där de stod och höll på! Nej, det var nog inte bättre förr, och jag tror nog att det fanns fler synligare blottare förr!