Det är inte liljekonvaljerna som får mig att gråta, det är vitsipporna. Du brukade plocka vitsippor stora som prästkragar. De var som störst i den där sluttningen vi brukade ro förbi då vi skulle ta upp nät. Då i den tidiga morgonen stod de och nickade lite - slutna inom sina blad. En svagt rosaskimrande sluttning, dina årtag och en mås som bevakade oss. Det var vår morgon, pappa.
Näst sista meningen! Det var något att inspirera till...
SvaraRaderaSom sagt. Näst sista meningen. Ja hela texten är väldigt vacker.
SvaraRaderaFint och sorgligt vackert! härligt att ha sådana minnen av sin pappa!
SvaraRadera