Att skriva eller bara skrota - var frågan som hon ställde sig var gång hon slog upp sina mörkblå. I sitt medvetande skrev hon tyst i huvudet. Smakade på orden: oerfaren, stötta, skrota. Vägde dem i sin hand. Vägde de tungt eller? Synade så dem noga, liksom bågskytten synar sin båge. Bildade lämpliga meningar som blev till små skrynkliga berättelser som hon gömde i en mörk skrotig vrå.
Sedan tänkte hon på Tiden. Tiden som bara gick. Tiden som är. Som vanligt då hon tänkte på Tiden, fladdrade det till i brösttrakten, såsom tyllgardinen fladdrar i ett öppet fönster. Men ett fönster på vid gavel är ett fönster fullt av utsikter, tänkte hon.
Tiden som kommer? Finns den där ute någonstans?
I vindens fläkt? I dess sång?
Kommer jag att upptäcka den i Tid? tänkte hon.
Eller i Otid?
Känner igen det där med att skriva tyst i medvetandet.
SvaraRaderaFint skrivet.
SvaraRaderaGillar det du skriver och hur du skriver :)
SvaraRaderaBra.
SvaraRaderaBra! "... små skrynkliga berättelser..."
SvaraRadera