Ett ovanligt frukostsällskap

Äter frukost på uteservering. Ensam? Nej, med mig själv. I vanliga fall brukar jag ha sällskap av gråsparvar men dem slipper vi frukostgäster idag för småfåglarna har fått korn på min granne, en fd elitgymnast i 90-årsåldern med knappt ledsyn som tar sin dagliga rullatorpromenad för att mata fåglarna. Hon blir ordentligt uppvaktad. Kring mig däremot svärmar bara en vanlig geting. Men då, från ingenstans, dyker det upp ett monster som landar på bordet. Jag flyger upp och springer ut på gatan. I ögonvrån uppfattar jag en gigantisk gadd. Jag hör dock inte det karaktäristiska V8-vrålet som från en bålgeting och jag hinner se att den dessutom saknar vingar. Den ser liksom helt fel ut! Jag ryser i sommarvärmen och hjärtat bultar. Usch, vad stor den är. Bordsgrannen fotar och googlar (Thanks god for Google). Stolt meddelar han att det är en gaddstekel av honkön. Och - den är ofarlig.

Hamna å famna

Hamna å hamna. Så ville hon nog gärna se det; hon hade hamnat här, där, nånstans, varsomhelst, hos nån, vem som helst. Hon var en sån som bara hamna - utan mål, utan mening. I limbo - hörde hon hemma.;  ingen egen åsikt. ingen avsikt heller för den delen. Insikt? Nä, det saknade hon helt och någon utsikt till ett bättre liv, det hade hon inte inte heller.

Hamna å ffamna, vem som helst, var som helst...